VF:s musikkrönikör Olov Hjärtström Baudin tycker om arenaspelningar.
Själv blir jag allt mer intresserad av det intima och enkla.
Därför var det en fullträff att få en hel konsert inne på Burmans musik.
Den som varit inne på Burmans i Umeå vet att det är en liten lokal, på gränsen till minimal. Ändå var det där kanadensaren Joe Fournier spelade. Det var han, gitarren och en publik på ett 30-tal människor. Och behövde han hjälp ropade han in sitt kompband från Piteå som sjöng med i refrängen eller hjälpte till med att hålla takten.
Enkelt och begripligt.
Som publik stod man så nära att man kunde se honom i ögonen och eftersom han är en berättande artist passade det alldeles utmärkt. Ville man önska något var det bara att säga till. Joe gav också bakgrunder till låtarna när han ändå hade en så hängiven publik omkring sig. På så vis blir musiken en förlängning av artisten och inte ett spektakel som ska omsätta miljoner.
Jag har tidigare sett Joe Fournier på Scharinska men i jämförelse var det rena arenaspelningen.
Enda problemet med spelningen på Burmans var att det var någon al Fakir som härjade ute på torget så vi var tvungna att hålla dörren stängd. Det blev så varmt att det till sist rann om skyltfönstren.
Men det kan man ta när man får komma så nära musiken.
Det enda jag inte vet är hur jag ska förklara storheten i det lilla för Olov Hjärtström Baudin. Förmodligen går det inte, han begriper ju inte ens storheten i country, den stackarn.
