Jag gillar verkligen, verkligen Sex and the City, alltså Tv-serien, och tror inte jag är ensam om det.
I stort sett alla Tv-serier som blivit film har inte fungerat på vita duken.
Det som gör en Tv-serie bra – rappheten och den där här-och-nu – känslan som kan uppstå försvinner nästan alltid om man drar ut på det till två timmar. Eller mer. Som man gör i SATC 2. Förutom att allt det rappa och roliga är borta så är det som kändes kul och fräckt helt borta. Allt har ersatts av mode och märken, men framförallt av en unken konservatism.
Kvinnorna (och det har alltid varit kvinnor och inte ’tjejer’) drar till Abu Dhabi och där träffar de naturligtvis på en massa muslimer. Som inte tycker om kvinnor, typ.
Vid ett tillfälle säger Miranda att männen i USA är likadana, helst av allt så skulle de vilja klä alla kvinnor i heltäckande kläder och slippa höra deras röster. Då blev det för en sekund lite intressant. Men den hemska filmen slutar med att den hemska Big ger Carrie en ful diamantring ”så att hon inte ska glömma att hon är gift”.
Milda makter. Backlash 2010. Igen.
