Om jag verkligen gillar en film (och då också ångestfilmer) så ser jag ofta om dem, ibland många, många gånger.
Men Michael Hanekes filmer kan jag bara se en enda gång och aldrig mer. Jag tycker de är fantastiska. Men jag blir djupt deprimerad.
Sedan har vi också Lars von Trier, den gamla skojaren. Jag ser alltid hans filmer, och von Trier räds inte ångest, om man säger så. Men skillnaden är stor. Han håller på med ångestporr (har lånat uttrycket av en vän), det är liksom så tydligt att han inte avslutat sin egen terapi och därför måste utsätta oss vanliga människor med sin ångest.
Jag vill faktiskt inte se att nån borrar hål i någons häl eller klipper av delar av sitt könsorgan. Men jag ser inte om hans filmer av en annan anledning än den som gör att jag inte ser om Hanekes.
Von Trier upprör men Hanekes filmer är på riktigt, han vill säga något på riktigt. Det är riktig ångest. Därför älskar jag dem och ser dem aldrig mer än en gång.
Jag håller verkligen med om Haneke. Nyligen såg jag hans ”Funny Games” (som han gjort i två versioner) och även om det inte är mycket våld så är den bland det mest otäcka man kan se. Jag såg inte klart filmen på kvällen för då skulle jag bara få en massa mardrömmar så jag såg slutet på morgonen medan solen sken…