Galen trippel fyller 30 år

youtube::-ScaGjwkg2Y::

Rockmyten kan vara falsk och fånig.
Men inte när det gäller The Clash.

Clash var typexemplet på att kreativt kaos kan vara himmelskt. I dag är det 30 år sedan de släppte sitt banbrytande och galna album ”Sandinista”. Året före släppte man ett dubbelalbum (”London calling”) som vidgade musiken bortom rock och punk. Nu tog man ett steg till med en trippel som vidgade vyerna än mer.
Man gick ett steg för långt, men det är ett ljuvligt album.

Att få ihop 36 bra låtar på ett år är förstås en omöjlighet och faktum är att många av låtarna på skivan inte är riktiga sånger. Här finns flum, ljudexperiment, barn som sjunger och ”Menforth hill” är faktiskt ”Something about England” spelad baklänges. Sådant borde inte accepteras men i den här sinnesutvidgningen finns stor musik. När man släpper spärrarna kan stora saker inträffa.
Och visst var inspelningen kaotisk. Basisten Paul Simonon var ledig för filminspelning i början och ”The magnificent seven” skapades till stor del av basisten Norman Watt-Roy och Mickey Gallagher som inte ens ingick i gruppen. Och Sandinista var en skivinspelning som skedde på olika kontinenter utan producent, utan styrsel och utan gränser.
För att förvärra kaoset året 1980 så spelade gruppen inte bara in en trippel utan hann även turnera och spela på skivor av Pearl Harbour och Ellen Foley. Både Pearl Harbours ”Dont follow me I’m lost too” och Ellen Foleys ”Spirit of St Louis” är ljuvliga men Pearl Harbours punkattityd gjorde att hon inte nämnde på omslaget att Clash spelade på skivan. Ellen Foley var lite tydligare när hon åtminstone nämnde förnamnen på sina musiker och att ”Spirit of St Louis” producerades av hennes pojkvän (vilket alltså var Mick Jones).
Men kommersiellt var det givetvis korkat av dem.

Punkattityden fanns också hos Clash vars andra singel från ”Sandinista” blev ”Hitsville UK” där det främst är Ellen Foley sjunger. Första singeln var ”The Call up” som visserligen är bra men någon hit är det inte.
Korkat? Absolut. Men charmigt för ett rockband som levde rockmyten och inte ville medge att pengar hade någon betydelse.
Men sak fattade Clash inte. De ville vara punkare men insåg inte att en trippel faktiskt kunde uppfattas som extremt pretentiös.

”Sandinista” fick ett blandat mottagande med blygsam försäljning och först två år senare slog de igenom stort med singeln ”Should I stay or should I go” och albumet ”Combat rock”. Men den framgången ledde också till bandets upplösning.
Och trots att det gått 30 år sedan jag började lyssna på ”Sandinista” kan jag fortfarande vara nyfiken på den och det är ett bra betyg.