Ju mer jag ser av SVTs dokusåpasatsning desto mer illamående blir jag. I början tyckte jag att det var ganska intressant. Kanske inte smakfullt, men ändå intressant. För visst är det spännande att se hur unga vuxna som blivit över-curlade lär sig klara sig själva. Ett av livets stora dramer, som dock mindre ofta skildras, är ju när barnen ska bli vuxna och nya förhållningssätt måste utarbetas av både föräldrar och telningar. Det är fallet oavsett om barnen levt i bomull, fått en medel-lagom uppväxt eller haft det hårt och strikt – när det alls finns en föräldrarelation.
Så länge man kommer ihåg att unga kan vara och ha det på lika många olika sätt som alla andra, och inte låter debatten utgå från att alla är extremt curlade så är det intressant med ungdomar som är oförberedda på att bli vuxna, hur det är något man måste jobba sig till det på egen hand. De flesta har eller kommer att uppleva något liknande i någon utsträckning, genom att själva växa upp. Men ju mer jag tittar desto mer tydligt blir de stora designfelen i SVTs programidé.
*
Det första och största hålet i gobelängen är ju att de som det hade varit intressantast att följa försvinner först. Folk som verkligen skulle ha vunnit på erfarenheten och möjligheten att utvecklas i ett verklighetsläger åker ut. Kvar blev ett gäng ungdomar som visserligen är karismatiska, men som också är väldigt lika varandra. Istället för att handla om att lära sig, utvecklas och bli självständig verkar serien handla mer och mer om att den som är mest udda röstas ut. Det verkar mer och mer som om det hellre gäller att ”visa framfötterna” och att kunna sälja sig rätt än att utvecklas.
Förra veckan anmärkte föräldrarna på att en av deltagarna höll på att bli utfryst. Fast föräldragruppen kände igen det som hände som mobbning, valde de att rösta bort den mobbade och inte konfrontera sina barn. Ursäkten var att det var synd om honom. Det måste ha känts som en lättnad – att få en ursäkt att rösta ut den som blir utknuffad. Det finns alltid fler som kan rösta med den exkluderande gruppen än med den enskilde utstötta, alltså går det lätt att göra och lätt att rättfärdiga eftersom alla vill lyssna på rösten som säger att ”vi gjorde rätt”. Argumentet om omtanke håller inte. Föräldrarna säger en sak med agerar på ett sätt som säger att den som blir utstött får inte vara med. Det är mobbning-tv och det är tv som säger att mobbaren, blundaren och den starke vinner, att detta är rätt. Och det finns inte något gott i detta.
Hela utröstningskonceptet saboterar ju tanken att på ungdomarna ska lära sig att klara sig själva, utvecklas, fungera socialt. Snarare blir det en prestigestrid mellan föräldrarna som skadar hela utvecklingen, en tendens att förminska problemen det egna barnet har och samtidigt hitta fel hos de andra. Det finns bättre sätt att hjälpa unga att klara sig själva och samtidigt göra god TV.
Säkert kommer det att bli en säsong till. Programmet har ju fått massor med uppmärksamhet. Men snälla SVT, fundera några varv till. Kanske är det dags att slänga ut Robinson-konceptet och lägga upp programmet annorlunda.
