Det mest fascinerande programmet på TV just nu är nog ”En unge i minuten”. Femte avsnittet gick igår och det går tamejtusan inte att slita blicken från rutan när det är på.
Dels hela föda-barn-äventyret, dels möjligheten att få se hur personalen agerar (helt utan att man själv är galen av oro eller av smärta) men kanske mest att se hur de födande med stöd relaterar till varandra. Vissa är rätt hårdföra med varann, skämtar och så, men när tiden väl är inne blir det tyst och allvarligt och allt fokus är på huvudföreställningen. Andra är så otroligt fina och inkännande att det inte är riktigt klokt. Och när det är över så har man genomgått ett helt träningspass i soffan – det går ju inte att låta bli att spänna sig när det kommer en värk… Känslorna går högt och toppar vilken ungdomssåpa som helst. Fast detta är på riktigt, mycket djupare, beständigare och inte alls samma sak.
Men. Man måste klara av att höra skrik. För skriker, det gör man visst ofta när man föder barn har jag förstått 🙂
*
