Är man inte engagerad själv är det alltid lätt att göra narr av dem som är det. Men Ken Loach förtjänar vår respekt.
Just nu visas hans ”Route irish” på Folkets bio i Umeå och även om det inte är någon av hans allra bästa filmer är den bra och sevärd. Den handlar om en man som varit legosoldat i Irak och nu fått besked att hans bästa vän dött där borta. Sorgen plågar honom och han försöker ta reda på vad som hänt.
Hade en annan regissör fått Paul Lavertys manus skulle det säkert bli mer thriller men nu är det sorg, realism och mer ”fuck” än du orkar räkna. Grejen med Ken Loach är att han vill skildra arbetarklassen och därför blir det som här ett grovkornigt språk från Liverpool.
Och Loach är ihärdig.
Hans finstämda ”Kes – falken” kom redan 1969 och sedan har han hållit på med en extra bra serie filmer i början av 90-talet: ”Riff raff”, ”Raining stones” och ”Ladybird ladybird”. Filmer som känns plockade direkt från gatan.
Hans förra film var ”Looking for Eric” där fotbollsspelaren Eric Cantona spelade sig själv men den här gången är det alltså kriget i Irak som gäller. Som vanligt tar Loach ställning. Hans hjärta sitter till vänster och han är ännu inte redo att skildra medelklassens våndor. Man måste respektera den viljan och Ken Loach förmåga att hålla filmerna enkla, livfulla och roliga i en värld med alldeles för många specialeffekter.
”Route irish” visas till och med onsdag.
