I dag kom beskedet att Patti Smith och Kronos Quartet får årets Polarpris. Det är bra, , men annars är det svårt att verkligen bry sig.
Polarpriset är och förblir ett litet regionalt pris som är världsberömt i Sverige.
Problemet är förstås att det är så ofarliga artister som vinner. Det går liksom inte att opponera sig mot att Patti Smith och Kronos Quartet vinner, de är redan hyllade och upphöjda. Eller med andra ord: De kommer från sfärer som kritiker och tyckare har full koll på.
På det här sättet håller Polarprisets jury på att beta av de självklara namnen (med kravet att de verkligen kommer till Sverige för att ta emot priset) men någon betydelse som Nobelpriset i litteratur är det ännu inte i närheten av att få. Det är synd, kanske skulle Stikkan Anderson ha spetsat till kraven för att få priset. Vad sägs om att ge priset till den som ”inom musiken har produceradt det utmärktaste i idealisk rigtning”, för att nu travestera Alfred Nobel.
