Efter besvikelsen med ”Sucker Punch” kom ”Never let me go” som en befrielse. Stark, smart, känslosam och perfekt genomsyrad av science fiction – befriande nog är detta en SF där inte ett enda skott avlossas… Det är nästan så att jag önskar att jag kunde se den för första gången igen.
Filmen är en variation på ett vanligt tema där berättelsens förutsättningar är att mänskligheten har botat alla sjukdomar. Och det finns alltid ett pris. I ”Never let me go” betalas priset av unga människor som klonats fram för att på bekostnad av sin egen livslängd agera reservdelar åt resten av den åldrande befolkningen. Jag tror inte jag såg en enda ung människa i hela filmen som inte var blivande donator. Berättelsen följer sedan hur donatorerna hanterar sina livsvillkor och även hur det omgivande samhället hanterar donatorerna. Eller inte hanterar dem. Filmen säger mycket om människovärde, makt och maktlöshet. Om hur vissa hålls i periferin för att understödja alla andra. Om att inte leva för sin egen skull men att göra det ändå. Det finns också en hel del att hämta när det gäller mellanmänskliga relationer. Men det starkaste intrycket den lämnade mig med var insikten om att livet alltid är för kort.
