Att Prince var en triumf på Way out west är odiskutabelt.
Men det var också en seger för den gamla goda spelglädjen.
Inann festivalen såg jag främst fram emot två konserter: Prince och Kanye West. Medan den ene infriade alla förväntningar var den andre en besvikelse.
Men när Kanye West stod och betraktade festen som Prince bjöd på borde han ha lära sig ett och annat. Som att musik måste vara kul, och att musik blir roligare om man vågar släppa sargen.
Kanye West hade nämligen byggt upp en stor show som alla skulle imponeras av. Det var stort, det var mäktigt och det var snyggt. Men den saknade liv. Och den handlade bara om Kanye West.
Prince däremot hade roligt med sina musiker, och ville att även publiken skulle ha kul. Där fanns inga krav på att publiken skulle fascineras av personen Prince (även om vi gör det ändå), utan istället skulle vi ha kul tillsammans med hjälp av musiken. Han blandade och gav, lät musiken skiftade form och följde stundens ingivelser.
Det var en befrielse att skåda.
Kanske kommer Kanye West över kontrollbehovet och kan låta sin musik vara mer levande. För det är sannerligen inget fel på hans begåvning.
