I år är det 25 år sedan den animerade serien ”Jem and the Holograms” sändes för första gången. För att fira det släpps en monsterbox med alla seriens 65 avsnitt. Det är nostalgi på hög nivå – efter ett uppehåll på 15 år så kan jag fortfarande sjunga med i intro-melodin. På många sätt är serien helt bisarr. Den innehåller; livsfarliga sabotage och skadegörelse som bara tas som något jobbigt som man får acceptera och hantera (jag vet inte hur många gånger jag har suttit och sagt ”men ring polisen för sjutton, det MÅSTE finnas bevis för det där” för mig själv när jag tittat); ett triangeldrama på två(!) personer, (där problemet ur seriens perspektiv inte är att killen så vitt han vet är otrogen och oärlig mot sin flickvän och bör konfronteras med detta – problemet är att tjejen ifråga inte har fått ur sig sanningen tillräckligt snabbt och att hans stolthet kan bli sårad om han får veta hur det ligger till.); skurkar som närmast är självdestruktiva i sin oförmåga att hitta någon mening med sitt liv annat än att sabotera för hjältinnorna samt ren och skär dumhet å allas vägnar. Så trots att nästan varje avsnitt innehåller någon moral i stil med ”Det är dåligt att stjäla”, ”Det är viktigt att hjälp den som behöver hjälp” eller det genomgående ”Att lyckas genom hårt arbete är det bästa sättet att lyckas på” så tycker jag inte att Jem och gänget är så mycket att hänga i julgranen som förebilder. Men som underhållning är serien desto bättre. Om man som jag har en dragning till retro-tecknat, catchy melodier som ibland har rätt komiska texter och häpnadsväckande intrig-vändningar så är Jem faktiskt kul – i lagom doser.
