Är det kaxigt att sjunga Billie Holidays ”Strange fruit” på svenska?
Japp.
Men Annika Norlin fixade det.
Det är klart att hon inte sjöng som Billie Holiday utan hon tolkade den som Annika Norlin och det är så man måste göra. Personlig stil.
Det var mycket som var kul att höra när Jazzfestivalen avslutades med ”My kind of jazz” på söndagkvällen. Umeåartister från olika genrer, i olika åldrar, med olika infallsvinklar gav sig in i jazzen och det blev variationsrikt och kul. Allt flöt inte bra men sådant kunde man ha överseende med. Det var ju fantastiskt kul att höra Frida Selander ge sig i kast med ”My girl”, se Birgit Lindberg lira piano med sedvanlig stil och finess, ta del av Samuel Muntlins saxofonsolon och sedan se Johan Arijoki avsluta det hela med Princes ”When doves cry”. För att nu nämna några exempel.
Framför allt var det roligt att höra sådan frisk genreblandning och se hur många duktiga musiker det finns i Umeå. Jag utgår från att det blir fler kvällar med ”My kind of jazz”.
