Övergångsperioder kan vara oanat fruktbara. Detta bevisas av två högaktuella retroutgåvor med året 1970 som gemensam nämnare: Alex Chiltons ”Free again: The ”1970” sessions” och Stonewall Jacksons ”The lonesome in me”.
För mången skivsamlande popfanatiker torde ”Free again: The ”1970” sessions” (utgiven av bolaget Omnivore) vara en nödvändighet. Här har vi de inspelningar som Alex Chilton gjorde efter sönderfallet av Box Tops, i ett vilset skede som inom kort skulle leda fram till bildandet av Big Star.
I Ardent Studios i Memphis, omgiven av producenten John Fry och inspelningsteknikern Terry Manning, färdigställde Chilton de 20 spår som cd-versionen rymmer – och det är minst sagt fascinerande att lyssna på resultatet av vedermödorna. Dels för att materialet är påtagligt splittrat och sökande (här blandas riviga rocknummer med sköra ballader), dels för att denna inspelningssession ger grundplåtar till både Big Stars och den efterföljande solokarriärens låtbyggen.
Dessutom är ”The EMI song (smile for me)” en av de finaste sånger Chilton skrev, någonsin. Nog sagt.
Precis lika angelägen är honky tonk-ikonen Stonewall Jacksons tungsinta lp-klassiker ”The lonesome in me” (1970). Den finns nu tillgänglig som utvidgad återutgåva på bolaget Omni, med flera singelsidor och spridda studiospår som bonusmaterial. När originalet släpptes var Jacksons stjärna i dalande: han hade inte haft en rejäl hit på tre år, närmade sig de fyrtio och kände sig trött på hela branschen. Inte heller denna skiva sålde märkbart – därtill var den alldeles för sorgesam och nedtonad – men dess styrka är oförneklig. Råbarkade dryckesvisor, folkmusikaliska toner och en atmosfärisk ljudbild bidrar till en säregen skapelse.
En låttitel som ”Blues plus booze (means I lose)” säger verkligen vad det handlar om: blå känslor, skriande ensamhet och flaskans förbannelse.
Och i sin remastrade form kryper dessa tonsatta tolkningar av ”the cold hard facts of life” ännu närmare.
