”Vi går inte efter kön, vi bedömer efter kvalitet.”
Så brukar det låta när kulturproducenter ska förklara varför det är så ont om kvinnor på just deras område. Det kan sedan handla om rockfestivaler, operahus, filmbolag eller jazzklubbar. Alla säger att de går på kvalitet och då bara råkar det bli mest män.
Men visst har det betydelse vem som skapar. På samma sätt som det är skillnad om Colin Nutley eller Lukas Moodysson regisserar en film så kan man ofta (men inte alltid) se om en kvinna regisserar. Ta bara bioaktuella ”Take this waltz”. En känslig och sorgsen film om kärlek, ett triangeldrama där en gift kvinna plötsligt attraheras av en annan man.
Skådespelerskan Sarah Polley har regisserat och då uppstår nya små nyanser i filmen. Michelle Williams är inte så söt hela tiden, man kan ana helt normala skavanker på henne och hon blir en vuxen komplicerad människa. Och inte minst, i en scen får vi se ett gäng kvinnor stå i duschen på badhuset och det är inte det minsta sexigt. De bara står där och pratar.
En sådan scen är jag inte säker på att en man hade klarat av att göra.
Jag är inte heller säker på att skådespelerskorna känt sig lika bekväma och accepterat scenen om en man regisserat.
Könet har betydelse.
