Så fort jag har en halvdag över går jag på museum. Om jag är i Stockholm det vill säga. För den knappt tio minuter långa transportsträckan till bildmuseet, som dessutom har kostnadsfri entré, tycks däremot utgöra ett nästintill oöverkomligt hinder.
Jag måste verkligen bättra mig för just nu vill jag både se Eve Morgenstern (Krisens fasader), fotografkollektivet Rawiya (Hon som berättar en historia) och Daniel Canogar (Quadratura). En ren bonuseffekt är den löjliga stoltheten över vår stad och dess älv som en vistelse på konstnärligt campus bidrar med.
Den sistnämnda utställningen om människans relation till den tekniska utvecklingen och om hur minne och identitet förändras genom ständiga uppgraderingar omtalades dessutom som ett ”fynd” och en ”fullträff” av Dennis Dahlqvist i kulturnyheterna i förra veckan.
