Daniel Nordström har gjort sitt sista inlägg på nöjesbloggen 7:an. Nu väntar nya uppdrag som chefredaktör på Arbetarbladet i Gävle.
För bloggen svarar han på frågor om dåtid och framtid.
Vad minns du helst från de år du skrivit för nöjesbloggen 7:an?
– Det jag minns helst och bäst är hur roligt det har varit. 7:an är en mycket intressant och kul bloggform där många olika infallsvinklar kommer fram via de olika skribenternas specialområden. Dels har det varit fantastiskt kul att medverka och vara en del i gänget, dels har det varit roligt att följa de intressanta inläggen från mina 7:an-kollegor.
Något du helst vill glömma?
– Nej, jag vill minnas och lära även av misstag och inlägg som kunde ha varit vassare och bättre.
Hårdrocksrecensenten Tommi Konu tar din plats på bloggen. Vad förväntar du dig av honom?
– Det är en ära att bli ersatt av Tommi Konu. Han är en mycket trevlig person, dessutom är han nog den kunnigaste jag känner när det gäller metal. Jag är intresserad av metal. Konu är expert. Jag förväntar mig att bloggen kommer att få ett lyft i och med honom. Grattis till ett briljant nyförvärv!
Något annat du hoppas kunna läsa mer av på bloggen framöver?
– Jag hoppas få läsa fortsatta nyheter, kommentarer, analyser och tips inom hela kultur- och nöjesspektrat. Tommi Konus inlägg kommer jag att följa extra noga, eftersom han redan är en av mina favoritskribenter.
Ditt intresse för hård rock har knappast gått någon av våra läsare förbi. Hur stor, på en skala från ett till tio, är chansen att du fortsätter skriva om metal för din nya arbetsgivare Arbetarbladet?
– 2. Arbetarbladet har redan vassa skribenter som är duktiga på hårdrock, därför lär jag ägna min kraft åt andra saker på tidningen. Jag lämnar emellertid en dörr öppen. Jag är beredd att rycka in där det krävs på redaktionen. Behövs det någon som skriver om hårdrock gör jag det med glädje. För övrigt har jag redan figurerat i Arbetarbladets spalter med en Spotify-lista. Jo, den innehöll enbart hårdrock.
Hur stor, på en skala från ett till tio, är chansen att du syns på House of Metal i Umeå nästa år?
– 3. House of Metal är en fantastisk festival som jag alltid väldigt gärna besöker, men jag sätter ändå inte en högre siffra. Det beror helt enkelt på att jag redan är borta väldigt mycket från familjen. När jag väl är hemma prioriterar jag att umgås med just familjen – även när det vankas metal av världsklass.
I kväll väntar middag och avtackning med kollegorna på Folkbladet. Med vilka känslor går du dit?
– Jag är en extremt blödig typ. Redan innan festen är jag rörd och tacksam över att denna kväll arrangeras. Jag går dit med glädje, men kommer att gråta en och annan skvätt under sista kvällen med gänget. För mig, som även gråter floder till Disney-filmer, lär det bli oundvikligt.
Och därifrån?
– Med lycka och känslan att jag går från ett sammanhang som är väldigt fint till något annat som också är väldigt fint.
Vad tar du framför allt med dig från dina år på Folkbladet?
– Alla fantastiska medarbetare som jag har haft förmånen att arbeta med under åren. Den dynamik, den känsla och den kamratanda som finns på Folkbladet har varit fantastisk att uppleva. Jag tar också med mig alla fina minnen och den stora erfarenhet som jag har fått under mina år – exakt 24 år och 11 månader – som tillsvidareanställd på Folkbladet.
Vill du på något sätt kommentera hur du och undertecknad en sen natt för si så där tio år sedan försökte nå Göran Greider, chefredaktör på tidningen Dala-Demokraten, på telefon?
– Hahaha. Jag hade hoppats att den historien var glömd sedan länge. Ja, vad säger man? Jag säger: Förlåt, Göran! Jag minns att det var en kväll som började alldeles för tidigt och slutade alldeles för sent. Jag minns också att vi av någon anledning fick för oss att ringa Greider och uttrycka vår beundran, utan tanke på tid och rum. Han svarade aldrig, men jag befarar att vi störde hans nattsömn. Det var naturligtvis ett korkat infall, men förhoppningsvis också preskriberat.
Vill du på något sätt kommentera hur Erik Isberg, din efterträdare som Folkbladets ansvarige utgivare, skadade axeln under en rundpingismatch på redaktionen?
– Detta är en historia som jag har haft tillfälle att berätta om vid ett flertal gånger och jag måste erkänna att jag gärna berättar den också. Isberg påstår att historien växer och blir värre varje gång jag berättar den, men det förnekar jag bestämt. Hela historien är visserligen värd en roman, men sammanfattningsvis kan jag berätta att Isberg fastnade med foten i en stol under en rundpingismatch, han störtade raklång och krossade ett skåp med skallen. Han fick ett fult jack i huvudet och axeln ur led. Väntan på akuten därefter blev lång. Isberg hade fruktansvärt ont och det är första – och förhoppningsvis sista – gången jag hört honom vädja om att få morfin.
Stort tack för dina svar. Något att tillägga?
– Tack, själv! Ja. Det jag vill tillägga är just tack! Tack alla tidigare och nuvarande kollegor och tack alla läsare!
