Måndag 12 december klockan 11.20
Nyheten är chockerande.
En tredjedel av personalen vid Södersjukhuset i Stockholm tycker att det är kvinnans eget fel om hon har blivit misshandlad.
Var tionde tycker inte heller att sjukvården har något ansvar att ta reda på hur en kvinnas skador har kommit till.
Är detta Sverige år 2011?
Sveriges Radios Ekot rapporterar i dag om nyheten som rör Södersjukhuset, Nordens största akutmottagning.
217 anställda deltog i studien.
Maaret Castrén är professor i akutsjukvård och arbetar med klinisk forskning och utbildning på Södersjukhuset.
Hon uttalar sig i inslaget:
– Studien visar att vi fortfarande har mycket att jobba med på attitydssidan. Jag var lite förvånad över att det fortfarande anses att det inte ligger på vårt bord att reda ut orsakerna till kvinnornas skador, och att man fortfarande tycker att kvinnors beteende på något sett ger en man rätt att slå, säger hon.
Jag hade förväntat mig ett mer skarpt uttalande.
”Mycket att jobba med”. Jo, sannerligen. Frågan är hur det egentligen ser ut med den utbildning som Maaret Castrén arbetar med? Dessa frågor borde rimligtvis vara centrala i utbildningen.
”Jag var lite förvånad”. Lite förvånad!!?? De flesta av oss som tagit del av den här nyheten i dag är inte lite förvånade. Vi är ledsna och upprörda.
Mörkertalet när det gäller mäns våld mot kvinnor är fortfarande väldigt stort.
Våld mot kvinnor är, enligt FN, ett av de minst åtalade brotten trots att det är en av de vanligaste kränkningarna.
Därför är attityden hos Södersjukhusets anställda så alarmerande och så oerhört svår att begripa.
Man kan ana att det finns många fördomar inbyggda i personalens attityd. Förmodligen finns det också en feghet som gör att man inte orkar ta tag i dessa jobbiga och obekväma frågor.
Där har de utbildningsansvariga ett oerhört stor ansvar. Dessa frågor måste lyftas fram i utbildningen. Hur ska den anställde göra om den misstänker ett misshandelsfall? Känner de anställda till det i dag?
Det räcker inte att säga att ”vi har mycket att jobba med” och att man är ”lite förvånad”.
Ekot berättar att varannan kvinna någon gång utsätts för våld under sin livstid.
15-20 kvinnor mördas varje år av sin partner. Över hälften av dessa hade vid tidigare tillfällen sökt vård efter att de blivit misshandlade.
Under många år har problemet med mäns våld mot kvinnor – och mörkertalet – varit allmänt känt. Media har tagit upp det otaliga gånger. Ämnet har debatterats. Demonstrationer har ordnats. Ändå har vi inte kommit längre. Det är djupt sorgligt.
Många misshandlade kvinnor anmäler inte.
Anledningarna till det är säkert många. Jag kan tänka mig att anledningen till det främst handlar om rädsla för att våldet ska öka.
Dessa kvinnor behöver hjälp och mod att anmäla.
De måste bli sedda.
Några saker att fundera över:
Fler män än kvinnor drabbas av våld och de drabbas av grövre våld och dödas oftare.
De får studier som gjorts inom ämnet visar att kvinnor och män använder våld i ungefär samma utsträckning i ett förhållande men det är oftast kvinnorna som börjar och de använder tillhyggen i större utsträckning. mannen är dock starkare och när han slår (tillbaka) så är risken större att kvinnan skadas.
Våld är inte ok oberoende av vem som drabbas. Det är dock jättefel att peka ut kvinnor som särskilt svårt drabbade när verkligheten ser helt annorlunda ut.
En sak som vårdpersonal kan göra när de misstänker att en kvinna har misshandlats är att fråga om det finns barn med i bilden. Om svaret är ja, bör de anmäla misstankarna till socialtjänsten. Det räcker med magkänslan att ett barn far illa för att anmäla. Sedan är det socialtjänstens sak att utreda.
http://www.tandlakartidningen.se/arkivet/nyhet/tandlakare-ska-anmala-vald-och-forsummelse/