Tankar efter hemkomsten

Nu är man tillbaka till vardagen igen. Det går fort att återvända och på jobbet fortsätter verksamheten som innan. Fast ändå inte. Törs nog påstå att jag är en annan person nu än innan resan. Kraften av alla intryck har lämnat spår. Det är med stor glädje som jag tänker tillbaka på resan och upplevelsen av gemenskap som vi hade tillsamman i det lilla resesällskap som gav sig iväg från Umeå flygplats för snart tre veckor sedan. Ett stort tack till dem alla! Er aktiva och engagerade insats gjorde skillnad och resan till en härlig upplevelse.

Nu krävs det att sortera intrycken och kanalisera dem till handling framåt. Hur ska vi göra för att hjälpa dem mot en hållbar framtid? Hur ska vi göra för att hjälpa dem med att stoppa ökenspridning och erosion av odlingsjord? Skillnaden nu mot innan resan att vi har en klar bild av vilka behov som faktiskt finns. Innan resan hade vi bara mycket vaga uppfattningar. Så nu har vi mycket att göra och många uppslag att utforska.

En annan sak som lämnade intryck var den hänsynslösa tjuvjakt som på allvar hotar noshörningsstammen i Zimbabwe. Inom tio år kommer alla noshörningar vara borta oåterkalleligt borta om inget görs. Det skyhöga priset på noshörningshorn gör att tjuvjägarna är mer välutrustade än tidigare och tar allt större risker med regelrätta eldstrider med parkvakter som följd. Biologen inom mig gråter.

Henrik Bristav (Umeå Energi)

VF IMG_6137

Hemma efter en helt fantastisk resa

Sitter nu hemma I Umeå och försöker smälta alla intryck från vår helt fantastiska resa i Zimbabwe.

Allt har gått bra och fungerat långt över förväntan. Människorna som vi har träffat i Zimbabwe har varit mycket trevliga, vänliga och tacksamma. Det jag har lärt mig är att det går att göra skillnad. Små saker kan betyda mycket, vi har träffat kvinnor som inte har haft någonting alls. Kvinnor som har haft ett mycket hårt liv och nu vill veta mer om jämlikhet, folkhälsa, demokrati och männskliga rättigheter. Tack vare organisationen AWC har de nu fått en egen försörjning. Det kan vara små enkla saker som att odla egna grönsaker eller att återanvända trä eller papper till att tillverka olika saker. Zimbabwe är i grunden ett mycket rikt land och utvecklingspotentialen är mycket stor. Umeå Energis medverkan har varit mycket uppskattad då de har informerat om vad som kan göras i syfte att ta ansvar för vår miljö. Då jag ser att ett land som har både vattenkraft, sol och vind eldar kol i kolkraftverk förstår jag att utbildning och erfarenhetsutbyte är något som är betydelsefullt. Då man ser gamla bilder från Umeå ser man att även vi eldade med ved och olja för inte så många år sedan. När vi nu har ett eget kommunalt energibolag som till hundra procent använder förnyelsebara energikällor finns det ett kunnande som vi kan sprida.

Jag vill precis som Owe (läs Owes tidigare blogginlägg) tacka alla stora som små bidragare som har gjort den här resan möjlig. Jag hoppas också att det kan bli en fortsättning där vi får en bra fungerande relation med organisationen AWC i syfte att bekämpa fattigdomen i Zimbabwe samt ställa om till ett mänskligare och ett mera hållbart samhälle.

Något som också har gjort starkt intryck på mig är det besök som vi gjorde på vår lediga dag, då vi besökte en nationalpark där vi av en lokal guide fick veta hur situationen nu ser ut för noshörningar och andra i Afrika utrotningshotade djur. Vill du precis som vi i projektet att de ska kunna få leva även i framtiden kan jag rekommendera den här hemsidan. Skriv gärna under du också. https://secure.avaaz.org/en/petition/Stop_Rhino_Poaching_in_South_Africa_1/sign/?aIgMdcb

Dennis Larsson

Projektets fortsättning

Vi sitter just nu på flyget mellan Harare och Addis Abbeba efter att ha arbetat 2 veckor med hållbar utveckling tillsammans med Umeå Energi genom Henrik Bristav och Katarina Sjöström, och jämställdhetsfrågorna som Sandra Reinklou hållit i, vidare demokratiutveckling samt folkhälsa två avsnitt som Dennis Larsson ansvarat för och jag själv Owe Persson har föreläst om mänskliga rättigheter.

Som team ansvarig vill jag börja med att tacka alla som gjort projektet möjligt genom de ekonomiska bidrag som projektet tillhandahållit inte minst från SIDA via Olof Palmes Internationella Center, Umeå Energi, ABF Umeåregionen, Umeå arbetarkommun samt de fackliga organisationerna IF Metall och Unionen samt alla andra bidragsgivare.

Alla som vill och har lust samt möjlighet kan även i fortsättningen stödja detta projekt såväl moraliskt som ekonomiskt. Vill man stödja detta ekonomiskt sätter man in sitt bidrag på konto PG 64985-5, Umeå arbetarkommun, och märker insättningen Zimbabweprojektet. Vi har också en egen facebook sida som vi skall försöka hålla aktuell och där vi kommer att informera om vad som händer. Tack ännu en gång med en hälsning från kvinnorna i Zimbabwe.

Genom
Owe Persson

Blogg gruppbild

Blogg fortsättning

Buss till Harare

Bussresan tillbaka till Harare gick utmärkt. Både buss och bilväg mellan Bulawayo och Harare är i betydligt bättre skick än motsvarande tåg och järnväg… Cecil Rhodes skulle vända sig i sin grav om han visste hur hans kära räls fått stå tillbaka så de senaste årtiondena!

Att se Zimbabwes landskap genom bussfönstret var både väldigt vackert och sorgligt på samma gång. Det var sista gången vi fick njuta av träden, kullarna, jordbruksmarken och det magiska ljuset för denna resa! Imorgon hinner vi bara se Harares gator innan flyget tar oss hem igen.

Vackert och en smula sentimentalt var även utbildningsdeltagarnas adjö innan vi lämnade AWC-centrat. Sång, kramar, dans och lovord över dagarna vi spenderat tillsammans! Även Tohoko som jobbar för Olof Palmecentret i Sydafrika berättade för oss hur nöjd hon var med våra pass. Det värmde.

Imorgon åker vi alltså hem igen. Jag tror inte att det bara är jag som blivit förtjust i detta land. Längtar redan efter att återvända! Här finns hur mycket som helst att göra, och framförallt; fullt med engagerade människor som ser möjligheterna till ett mer demokratiskt, jämställt och hållbart samhälle!

/Katarina Sjöström (Umeå Energi)

Vedspisar, solceller och tropiskhetta

Resan till Bulawayo har redan avhandlats men själva staden bör ges en beskrivning. Befriande fritt från fula skyskrapor och en skön, avslappnad atmosfär. Breda boulevarder korsar staden men saknar Harares hysteriska trafik. AWC:s villa ligger i North End, ett lugnt villaområde. Frånvaron av höga murar med taggtråd, vilket var vanligt i Harare, skänker stället en trygg och öppen atmosfär. De tjugo kvinnorna från landsbygden runt Bulawayo är en härlig samling. När det minsta tillfälle yppar sig brister de ut i sång och någon börjar genast att dansa. Man förstår sångens kraft när man står mitt i denna formidabla kör av musikaliska damer. Man blir upplyft, upprymd och glad till en nivå man sällan upplever.

Man slås av både hur olika men ändå lika vi är. Vid mötet med människorna här får man en känsla av att vi redan känner varandra. Öppenheten och vänligheten är påtaglig. Olikheten består i hur vi har det. Landet styrs hårt av kulturella och traditionella regler där kvinnorna är förlorare. Vi i Sverige har vi mycket kvar att göra på jämställdhetsfronten, men här råder rena medeltiden i vissa avseenden. En del historier vi hört under vår resa är rent hårresande. Då kan en känsla av hopplöshet infinna sig. Hur kan detta jättelika hangarfartyg av kulturella traditioner vändas? Snabbt, innan nästa generation kvinnor låses in i äktenskap och hushållsplikter som i vissa fall påminner om slaveri? Känslan av att göra nytta är stark när våra kollegor håller föreläsning och workshop om demokrati, mänskliga rättigheter och jämställdhet.

Optimism är nästa känsla när man träffar dessa kvinnor som genom sitt medlemskap i AWC har fått fart på sina liv, börjat tjäna egna pengar och fått en egen självständighet genom företagsamhet som de lärt i organisationen. Stoltheten lyser ur ögonen när de berättar om hur de tagit sig ur hopplöshet och och en overksam tillvaro för att starta egna små verksamheter och tjäna egna pengar.

Hållbarhet är helt klart av intresse och eftersom de flesta kvinnorna kommer från landsbygden har man klart för sig betydelsen av att minska avskogning och stoppa ökenspridningen. Effektiva vedspisar som kan minska vedförbrukningen med 60% verkar vara högintressant. Likaså mindre biogaslösningar och solceller. Nu återstår utmaningen att ta nästa steg. Fulla av intryck och idéer återvänder vi till Sverige. Känslan av att vilja göra mer är påtaglig.

Henrik Bristav och Katarina Sjöström (Umeå Energi)

Bulawayo 2 vf blogg 1

Bulawayo 2 vf blogg 2

Bulawayo 2 vf blogg 3

Mänskligarättigheter och folkhälsa

Dagen började med att Dennis och Owe tillsammans åkte ut till AWC:s utbildningscenter här i Bulawayou. Som vanligt mötes vi av glada Zimbabwiska kvinnor som med en kraftfull sång hälsade oss välkomna. Temat för dagen var Mänskliga rättigheter och Folkhälsa.

Owe berättade med hjälp av ett bildspel hur de mänskliga rättigheterna har utvecklats genom åren. Det blev en del diskussioner om bildandet av FN och vad de mänskliga rättigheterna säger. De flesta av deltagarna känner till Olof Palme samt det engagemang för fred och mänskliga rättigheter som han stod för, Det blev diskussioner om hans engagemang gentemot apartheidsystemet i Sydafrika, Vietnamnkriget samt tidigare Sovjetunionens invasion av Ungern och Tjeckoslovakien. ”Så talar diktaturens kreatur” var ett uttryck som Olof Palme använde sig av mot de diktaturer som allt som oftast kritiserade hans engagemang för de små staterna och nationernas rättigheter.
Owe berättade om hur Sverige har utvecklats från ett fattigt land i slutet av 1800-talet till fram till i dag, med bildandet av fackföreningsrörelsen, fem veckors semester.

samt den politik som har utvecklat vår välfärd och våra mänskliga rättigheter.Och den fackligt politiska samverkan som har skapat det välfärdssamhälle som vi i Sverige idag lever i.
Det blev mycket öppna diskussioner där vi fick höra om kvinnornas situation. Bland annat fick vi höra att det förekommer att kvinnor tvingas till prostition av sina män när pengarna inte räcker. Naturligtvis kan detta innebära spridning av AIDS som tyvärr är allt för vanligt i Zimbabwe.Man vittnade också om att många av de kvinnor som hade en egen inkomst förlorade denna när den redovisades för sin man. ”Mannen tog pengarna och imånga fall gick till en prostituerad eller söp upp pengarna”. Ingen uppmuntrande situation.
Vi tog lunch mellan klockan 13-14, lunchen vilken bestod av egenodlade grödor som kokades över öppen eld ute på den egna gården.

Vi fortsatte sedan med att prata om folkhälsa. Vi pratade om att medellivslängden för kvinnor i Zimbabwe endast är cirka 50 år, samt vad kan vi i projektet göra i syfte att förbättra deras hälsa och livslängd. Vi pratade med utgångspunkt från boken Jämlikhetsanden och om det finns något samband mellan hälsa och ojämlikhet. Vi var överens om att det med stor sannolikhet finns ett samband mellan stora klyftor i samhället och ohälsa.
Vi pratade även om hälsa på arbetsplatser och den arbetsmiljölagstiftning som finns i Sverige.
Vi provade även att använda oss av den s.k. ”META-metoden” där man klistrar upp post-it lappar på väggen. Vi ställde frågan om vad som är den enskilt viktigaste frågan när det gäller kvinnors hälsa i Zimbabwe. Som svar fick vi att det är jämlikhet, respekt för varandra och utbildning som toppar den frågan.

Vi fortsatte med att diskutera betydelsen för vår hälsa när det gäller tillgång till rent vatten, ren luft, träning, stress, offentliga mötesplatser, föreningsliv, närhet till grön natur, möjlighet att ta del av kultur med mera.
Vi pratade om hur viktigt det är för ett fungerande samhälle att vi tar hand om varandra. Vidare pratade om hur viktigt det är att barnen får en bra start i livet med en bra utbildning. Vi pratade även om betydelsen av att ta hand om äldre människor. I Zimbabwe är det en självklarhet att man tar hand om sina äldre familjemedlemmar. Här har vi i Sverige en hel del att lära när det gäller hur man i Zimbabwe respekterar sina äldre medborgare.
Tiden gick väldigt fort då vi hade roligt och trevligt. När vi förstod att vi inte skulle hinna med allt vi hade tänkt avslutade vi dagen med sång. Det känns som att alla var mycket nöjda med dagen.

Owe Persson och Dennis Larsson

hhh

Första dagen på AWC centret i Bulawayo

Under gårdagen träffade vi en ny grupp kvinnor som vi ska arbeta tillsammans med i fyra dagar. Deras välkomnande var även här i Bulawayo helt fantastiskt, precis som i Harare blev vi mottagna med kraftfulla sånger och varma leenden.
Vi presenterade oss alla. Många av de kvinnor som presenterade sig berättade hur mycket organisationen AWC har betytt för dem. Många av dem var änkor utan något yrkeskunnande eller utbildning. De hade tidigare varit helt och hållet beroende av sina män. Tack vare AWC fick de lära sig saker så att de nu kan försörja sig själva. Många av dem pratade om betydelsen av att kunna hjälpa andra i organisationen. En del kvinnor sydde kläder, sålde grönsaker eller tillverkade enklare smycken. Fast när man ser hur låga priserna är på deras produkter samt hur förhållandevis dyrt det ändå kan vara att leva förstår man att det måste vara en tuff tillvaro att få ekonomin att fungera. De flesta har även barn att försörja.
Efter presentationen började jag att prata om demokrati. Vi pratade om hur demokrati kan fungera i olika delar av samhället, vad som är skillnaden mellan direkt demokrati och representativ demokrati med mera. Vi gjorde även grupparbeten där vi gick igenom vilka olika styrkor, svagheter, möjligheter och hot som finns.
Enligt dem själva är deras styrkor att de har en mycket bra sammanhållning. De säger att kommunikation finns i deras blod. En kvinna berättade för mig att om du säger något bra som är viktigt till en kvinna i Afrika dröjer det inte länge innan alla Afrikanska kvinnor vet om det. Och jag börjar förstå att det ligger en del sanning i det påståendet. Deras djungeltelegraf är helt fantastisk. En annan styrka är att de bor i ett land som är mycket rikt på odlingsbar mark och naturtillgångar.
Under hot pratar man en hel del om de klimatförändringar som man nu märker då vädret har blivit varmare och deras regnperiod kommer tidigare. Det finns i gruppen ett stort intresse av att lära sig mer om vad vi kan göra för att stoppa de klimatförändringar som vi nu ser i hela världen.
Efter att ha ätit middag besökte vi en bar på hotellet, det spelades levande musik av ett lokalt band, de spelade så pass bra att jag blev kvar lite längre än vad jag hade tänkt. Jag började även prata med lokalbefolkningen och några Engelsmän samtidigt som jag såg Sverige vinna över Österrike.

-Dennis Larsson

1383073_4806699225655_1109835604_n

Bulawayo den 10:e oktober

Efter att ha vilat ut efter gårdagens tågresa var det i dag en vilodag, eller rättare sagt en dag då vi passade på att göra en utflykt med African Wanderer och deras guide Ian som skulle försöka visa oss en del av det vilda liv som finns i närheten av Bulawayo.

Efter att ha ätit frukost på hotellet kom Ian och hämtade oss klockan nio, med var även en kvinna från San Fransisco Sanny. Ian såg ut som en bra guide och pratade som en guide med mycket erfarenhet. Bilen var en stor öppen jeep.

Efter cirka 20 minuters bilresa i den varma vinden var vi framme vid grindarna till nationalparken där det finns vilda noshörningar. Ian berättade om den tjuvjakt som tyvärr förekommer. Enligt Ian är kilopriset för noshörningarnas horn nu dubbelt så högt som priset på guld. Anledningen till det höga priset är många års traditioner i främst Asiatiska länder där man tror att pulver från noshörningarnas horn kan bota cancer och höja potensen för männ.

Någon vetenskap som stödjer det påstående finns inte vetenskapligt bevisat, enligt Ian har det samma effekt om man skulle äta naglar från människor eller klor frän andra djur. Noshörningshannarna är ordentligt utrustade, tydligen ska deras organ väga ända upp till femton kilo, fast skulle man få besvär med potensen är nog vanlig Viagra mycket bättre fungerande än horn från noshörningar.

Det verkar som att det är ett krig som pågår i nationalparken där tjuvjägarna blir allt bättre utrustade, enligt Ian är nu kriminella nätverk från Columbia på väg till Zimbabwe för att jaga noshörningar och deras dyrbara betar. Deras ekonomiska resurser är på en helt annan nivå än de lokala vakter som vaktar noshörningarna dygnet runt, det är hela tiden femtio vakter som patrulerar området. Trotts detta är det tyvärr allt för vanligt att de hittar slaktade noshörningar när de är ute och guidar. Vi träffade även lokala beskyddare som riskerar sina liv för en månadslön på mellan 100 och 200 US Dollar i månaden Tyvärr är det vanligt förekommande att vakterna förlorar sina liv när de skyddar de noshörningar som fortfarande finns kvar. Enligt Ian kommer noshörningarna endast att finnas kvar några år till om inte den här utveckligen går att bryta.

Ian visade oss en plats där tjuvjägare hade slaktat en noshörning och lämnat hela kadavret förutom hornet. Vi träffade två lokala hjältar (vakter) efter vägen, de liftade en bit med oss. Efter ett tag började de att peka. De såg en grupp vita noshörningar. Vi stannade bilen och följde med Ian ut i den Afrikanska Bushen. Vi gick runt gruppen av stora noshörningar för att de inte skulle känna våra dofter. Efter ett tag såg vi tydligt noshörningarna framför oss. Det var minst sagt en häftig upplevelse att se när de stora noshörningarna kom närmare oss. Efter ett tag stod en grupp på fyra noshörningar och tittade rakt mot oss på endast cirka tio meters avstånd. Allt var lungt och avslappnat vi stod stilla och fotograferade samtidigt som noshörningarna helt lugnt stod och tittade på oss. Efter en stund gick de sakta iväg, enligt Ian var de på väg till en viloplats i närheten där de brukar ligga och slöa på dagarna. Det känns fullständigt obegripligt att förstå, hur man kan vilja jaga och döda dessa mäktiga och fredliga djur endast för en inbillad effekt. Ian såg nästan rörd ut då han berättade om noshörningarna och hur glad han blir varje gång då han ser att de fortfarande är vid liv, allt för ofta ser de noshörningar som har blivit olagligt avlivade. Till och med på stora djurparker förekommer det tydligen nu att de är tvungna att vakta noshörningarna med beväpnade vakter.

Vi fortsatta sedan till en lokal marknad där de mycket billigt sålde träskulpturer, halsband, ljusstakar och tygskålar. Vi handlade en del. Sedan besökte vi Ceccil Rhodes grav som låg högt upp på ett berg med mycket vacker natur. Ian som tidigt under dagen varnade oss för att han gärna pratar en hel del, berättade mycket passionerat om Zimbabwes historia och om Ceccil Rhodes grav.

Zimbabwe är verkligen ett land med stora kontraster. Ena dagen träffar vi kvinnor som berättar att många kvinnor föder sina barn helt utan hjälp från sjukvård eller från samhället då väldigt många inte har råd att betala de 5 US-Dollar det kostar. Nästa dag hör vi talas om att det finns människor som tydligen betalar nästan vad som helst för noshörningshorn som enligt vetenskapen inte borde var värt mycket mer än våra avklippta naglar.

Får den här utvecklingen Dig också att tänka på vad det är som händer?

/Dennis Larsson

541888_4799906255835_1776370161_n

Noshörningar i Matopo Nationalpark

Idag var vi på en guidad tur i Matopos Nationalpark för att bland annat se noshörningar. Vi blev hämtade på morgonen av våran fantastiska guide Ian för att åka till nationalparken. Ian tog oss till det område som de hade sett noshörningar i tidigare på morgonen och efter en kort stund såg vi två stycken noshörningar. Vi försökte komma närmare men dom sprang iväg. För att inte stressa dom för mycket beslutade vi att låta dom vara och leta efter några som inte var lika stressade. Bara en kort stund senare ser vi fyra andra noshörningar, dessa var inte lika rädda som de tidigare och vi lyckades komma riktigt nära. De är riktigt mäktiga djur och man var lite nervös när alla fyra noshörningar går emot en.

Ian berättade om noshörningspopulationen här i Zimbabwe och man märker hur orolig han är för noshörningarna som är världens mest utrotningshotade djur. Det är hundratals av noshörningar som dör varje år för att det är en så stor marknad på noshörningshorn. Hornen säljs främst till Asien som potensmedel. Noshörningspopulationen i Zimbabwe har under de senaste 3 åren har minskat med 75 procent till bara ett par hundra. För ungefär hundra år sedan så fanns det så många noshörningar att de var ett problem. I Matopo parken går 50 stycken vakter dygnet runt för att se till att inga tjuvskyttar kommer in i området och skjuter noshörningarna, trotts det så dör otroligt många noshörningar varje år. Alla de noshörningar som vi såg hade bara små stumpar som horn. Man har sågat av hornen för att förhindra att tjuvskyttarna tar dom men Ian berättar att de trotts det kan skjuta noshörningen för att få den korta stumpen just för att kilopriset på noshörningshorn är så pass högt. Vakterna hittar ungefär 22 tjuvskyttar i området varje månad som då antingen sätts i fängelse eller skjuts. Vi frågar hur stor andel av de som skjuts men det fick Ian inte svara på, men han sa att det är mindre pappersarbete med döda kroppar. Det är också en säkerhetsfråga för vakterna. Detta var lagstiftningen i Zimbabwe men han berättar att i Sydafrika är straffet bara böter för att ha dödat en noshörning. Det finns historier om tjuvskyttar och handlare som flera gånger blivit påkomna med att handla med noshörningshorn men som friats varje gång i Sydafrika.

Det är svårt att ständigt skydda noshörningen för att inte bli dödad. De som handlar med noshörningshorn tjänar så otroligt mycket pengar att de gör vad som helst för att få tag på det. De har till och med gjort inbrott i olika museum för att ta just horn som finns där. Ian säger oroligt att om de inte ens kan skydda ett museum i New York som har ett väldigt avancerat säkerhetssystem hur ska vi då kunna skydda de levande noshörningarna här i det fria?

Eftersom de sågar av hornen på noshörningar så finns det flera ton horn inlåst i valv. Ian tror att man kan försörja ”behovet” av noshörningshorn i ca 10 år om man öppnade marknaden för hornen och det är ungefär så länge man tror att noshörningarna kommer att vara kvar innan dom är helt utrotade. Han säger att det finns två sidor av att släppa lös marknaden. Den ena är att om man börjar försörja behovet så kommer behovet öka. Den andra är att man kan ”odla” hornen genom att sköta om djuren och inte skada dom eftersom horn är precis som naglar att de växer ut efter ett tag. Genom att sälja det lager av horn som man har kan man också sköta om djuren och se till att populationen växer för läget är kritiskt just nu. Han säger också att man förhoppningsvis inser att hornen inte har någon medicinsk inverkan mer än att man kanske botar huvudvärk, men det är svårt att ändra någons tankesätt. Det är framförallt svårt att ändra när det är folk som tjänar så stora pengar på asiaternas tro.

Alla i gruppen blev väldigt oroliga över Ians berättelser och det är svårt att greppa att vissa vill döda detta fantastiska djur.

-Sandra Reinklou

1378487_10151728071887695_909319141_n

1382956_10151728072397695_1208961074_n

Man ser på bilderna hur de har sågat av hornen så att det bara är stumpar kvar.

Rhino VF blogg1

Rhino VF blogg2

Ian visade hur de skär bort nästan halva ansiktet för att ta lös hornen, noshörningarna är vid liv när detta görs men dör sen av infektioner och andra sjukdomar om ingen hittar dom och avlivar dom. Detta är helt onödigt också eftersom man egentligen bara kan såga av hornet.

Sista dagen i Harare och tågresa till Bulawayo

Sista dagen i Harare började med att vi åkte med Nikalaus taxi ut till utbildningscentret för Assosiation of Womens Club. Vi fick som vanligt ett mycket varmt mottagande. Dagens tema var folkhälsofrågor. Vi avslutade med en utvärdering där vi fick mycket bra och positiv feedback. Något som var mycket uppskattat och angeläget var informationen om möjligheten att införskaffa spisar som drivs av solceller. Det är ett stort problem i Zimbabwe att de behöver ved till sin matlagning samtidigt som det på en del ställen nu är mycket svårt att få tag på ved på grund av bristen på tillgänglig ved. Det känns skoj och inspirerande att det med relativt enkla medel går att förbättra tillvaron i fattiga delar av världen samtidigt som det innebär en global minskning av koldioxidutsläpp. Det blev sedan gruppfoto och gemensam lunch innan vi skildes. Det känns som att vi har knutit en kontakt som kan innebära förbättringar. Vi fick även under utvärderingen höra att de mycket gärna vill att vi kommer tillbaka så fort som möjligt.
Efter att ha ätit middag och checkat ut från hotellet i Harare fortsatte vi projektet med att ta nattåget till Bulawayo.

Resan med ett zimbabwiskt nattåg var en minst sagt spännande upplevelse. Vi åkte första klass vilket innebar sovkupé i ungefär svensk liggvagnsstandard – kanske något mer slitet och med toaletter som lämnade en del att önska. Henrik, Owe och Dennis delade kupé med en fjärde man (Maod) medan Katarina och Sandra hade egen kupé. Maod var mycket intresserad av hur vi hade det i Sverige. Bland annat blev han förvånad när han fick höra att vi inte tillrättavisar våra barn med våld samt att vi inte tillåter månggifte.

I restaurangvagnen var stämningen hög och ölen billig. För de vita tjejerna i sällskapet kändes det dock trevligare att dricka colan i kupén istället. Efter bäddning och uppsättning av myggnät (Sandra och Katarina hittade tre myggliknande insekter och inbillade sig att de bar på malaria) somnade vi riktigt gott!

När tåget rullade gick det väl i 60 km/h, men ganska ofta stod vi också still… När vi vaknade var det fortfarande ett tiotal mil kvar av de 50 vi skulle tillryggalägga. Roligt att få se Zimbabwes landsbygd från tågfönstret med små runda hus med halmtak, åsnor, boskap och en och annan fotbollsplan. Solceller och mobilmaster såg vi också – vilka kontraster det är i detta land! Hela resan tog drygt 16 timmar i stället för de enligt tidtabell 12 timmarna. Detta innebär att tågets snitthastighet var 30 km/h, som att åka moppe ungefär. När det blir dags att åka tillbaka till Harare får vi nog se till andra alternativ än tåg för att inte riskera att missa flyget!

Nu laddar vi för nästa utbildningsinsats och ser mycket fram emot att träffa den nya gruppen!

VF Blogg AWC (1)
-Sandra Reinklou, Owe Person, Dennis Larsson, Katarina Sjöström, Henrik Bristav