youtube::162gYmyiGrU::
Det är så jävla jobbigt att skriva om det här. Riktigt jävla jobbigt. Cancer. Det finns ingenting jag hatar mer än cancer. Jag visste inte ens hur cancer stavades innan sommaren 2006, den värsta sommaren i mitt liv. Jag vet inte hur jag ska börja eller sluta, eller ens på något vettigt sätt kunna beskriva. Jag trodde jag skulle förlora min bästa vän. Min allra närmaste kompis på denna jord, min bror. Vi har alltid haft en speciell relation, han och jag. Liksom alltid vetat allt om varandra och funnits där för varandra oavsett. Jag var inte mer än en ensam och förvirrad 10 åring, jag visste inte alls vad det handlade om från början. Ständiga sjukhusbesök, provtagningar och liknande. Men det var då jag inte fick träffa honom så ofta som jag ville som jag förstod att något var fel. Då jag fick besöka honom på barncancer avdelningen i Umeå så förstod jag. Han var ett av de få barnen som fortfarande hade kvar sitt hår på huvudet. Jag minns exakt hur det såg ut och hur det luktade. Jag minns hur läkarna såg ut och vad vi gjorde varje gång jag hälsade på.
.
Jag bodde hos mormor och morfar och det absolut bästa jag visste var när jag fick träffa min bror, kära bror. Jag minns hur rädd jag var, hur arg jag var. Men jag minns också hur glad jag var i hans närhet. Oskar, han var aldrig rädd. Han var stark. Jag kan inte föreställa mig hur det skulle vara att förlora den person som ligger en allra närmast. Min finaste bror som jag delat allt med, som jag älskar över allt annat och skulle dö för. Han hade aldrig gjort något dumt, aldrig gjort någon illa. Varför var det meningen att han skulle drabbas av detta? Han av alla personer. Det är så orättvist. Jag gråter nu, bara för att jag är jävla glad att jag har honom kvar. Att han finns vid min sida dag ut och dag in. Att jag får möta hans leende och hans glada ögon varje dag. Men min största rädsla är fortfarande att förlora någon nära. Min bror hade inte ens cancer, vilket gjorde mig och familjen till världens lyckligaste. Att vi får ha denna glädjespridare runt oss varje dag. Men jag gråter också för alla andra barn på avdelningen, barnen utan hår. Barnen som verkligen hade och har cancer och alla 800 mellan 16-30 som får cancer i Sverige varje år. För deras familjer. För deras nära och vad de behöver gå igenom. Oron och rädslan, ilskan och frustrationen. Det är så orättvist, varför ska det behöva vara så här? Jag hatar cancer, mer än allt. Det är det värsta jag vet.
.
Innerst inne så tror jag att ändå, eller jag hoppas att det var meningen, det var meningen att vi alla skulle gå igenom det här. Det var meningen att det inte skulle vara cancer och att vi ska lära oss att uppskatta varje minut, varje timme och varje dag vi har tillsammans. Att vi ska ta vara på det vi har. För det kan tas ifrån oss, men det är okej att vara ledsen och det är okej att känna.
.
