Nästa års socialdemokratiska partikongress måste göra välfärdens finansiering till sin huvudfråga

I september hölls det flera manifestationer runt om i landet under parollen ”Slut på rean – en annan vård är möjlig”. Det var ett vårduppror som flera organisation ställde sig bakom, inklusive Kommunal Umeå, som uppmanade sina medlemmar att manifestera för:

”en vård bortom nedskärningar maskerade som effektiviseringar. En vård bortom semesterkaos, övertid, omänsklig arbetsbelastning och låga löner. En vård där alla kan uppleva trygghet och där personal får förutsättningar att ge den vård lagen kräver och de själva brinner för att ge”.

Det vi manifesterade mot är till mångt och mycket effekterna av det kaos som har uppstått efter den borgerliga alliansregeringens skattesänkningar på 140 miljarder. Så gott som samtliga kommuner och landsting – såväl röda som blå – bedriver en underbemannad verksamhet, och befinner sig i en ständing jakt på effektiviseringar för att kunna klara sina välfärdsåtaganden. Även socialdemokrater som gått till val i sina resp kommuner på att investera i välfärd, bedriver en kommunpolitik där de tvingas göra besparingar eller konkurrensutsätta offentlig verksamhet till följd av bristande resurser.

Den socialdemokratiska regeringen har satsat på välfärden, men inte i den takt som är nödvändig. Enligt SKL:s egna bedömningar räcker varken de 10 miljarder som kommunsektorn fick 2015 eller de ytterligare 10 miljarder som den kommer få 2017. För att klara ett resultat på en procent fram till 2019 skulle kommunalskatten behöva höjas med närmare två kronor, anser SKL i sin ekonomirapport från april 2016.

Att höja kommunalskatten är dock inte problemfritt, eftersom den – till skillnad från den statliga skatten – inte är progressiv. Den innebär samma procentsats för alla oavsett inkomst, vilket givetvis innebär en tyngre börda för låginkomsttagare. Ska man höja kommunalskatten i samtliga kommuner och landsting för att kompensera för den borgerliga regeringens gigantiska skattesänkningar, skulle det alltså leda till ett systemskifte där välfärden inte längre finansieras utifrån förmåga. De skattehöjningar som socialdemokratiskt styrda kommuner och landsting genomfört har varit minimala. Socialdemokratins existensberättigande är att värna om och utveckla välfärden. Men på lokal och regional nivå har socialdemokratin många gånger reducerats till en politik som gått ut på att förvalta en underfinansierad välfärdssektor. Sammantaget har allt detta lett till en långtgående trend där socialdemokraterna inte längre anses som det självklara alternativet för den som vill värna om och utveckla välfärden.

Mycket kan skyllas pa den förra borgerliga regeringen. Från 2006 till 2013, sjönk skattekvoten från 46% av BNP till 42,9%. Det kan tyckas som en marginell minskning, men i absoluta tal rör det sig om 140 miljarder kr mindre till välfärden. Följden blev att sysselsättningen inom den offentliga sektorn sjönk under samma period från 1’334´800 till 1’286’000 anställda – en minskning med 48´800 personer! Men problemet är mycket äldre än så. Minskningen av skattekvoten utgör en långtgående trend som påbörjats 1990 och har följts av en motsvarande minskning av antalet offentliga anställda. Totalt har skattekvoten sjunkit med 7,2 procentenheter sedan 1990, och under samma period har sysselsättningen inom den offentliga sektorn minskat med ca 335´800 anställda. Samtidigt har inte behoven inom välfärdssektorn minskat, utan snarare ökat i takt med den demografiska utvecklingen. Välfärdssektorn är starkt underbemannad och kan inte erbjuda en tillfredsställande kvalité. Det är detta som utgör förklaringen till kommun- och landstingssektorns svårigheter, och utgör socialdemokratins viktigaste utmaning.

Den långsiktiga lösningen på problemet utgör inte höjd kommunal skatt. Socialdemokratins identitet grundar sig på sitt försvar och utveckling av välfärden. Det var socialdemokratin som med stöd av fackföreningsrörelsen byggde den svenska välfärdsstaten. Tyvärr har den sedan 1990 misslyckats med att försvara den. Om socialdemokratin förlorar sin förmåga att framstå som den självklara kraften bakom välfärdsstatens utveckling, kommer den på lång sikt att försvagas och bli ett litet parti bland alla andra. Socialdemokratins överlevnad är starkt kopplad till dess förmåga att stå för sin historiska uppgift att värna om välfärden och utveckla den. Men detta kräver att partiet omprövar sin syn på välfärdens finansiering och gör upp med den nyliberalism som har dominerat partiets ekonomiska politik sedan 90-talet.

Som jag ser på saken kommer nästa års socialdemokratiska partikongress att stå inför ett viktigt vägval. Partiet måste bestämma sig för att verka för en kraftig höjning av de generella statsbidragen till kommuner och landsting. Partiet måste ta beslut om att verka för ökad personaltäthet inom välfärdsektorn i en snabbare takt än vad det gjort hittills i regeringsställning. Varför inte gå till val på att skapa 200’000 nya jobb inom välfärdssektorn? Det är blygsamt i förhållande till SSU:s krav på 500’000 jobb, men det kan vara ett rimligt första steg och utgör en fullt realistisk åtgärd.

Socialdemokratiska Arbetarepartiet måste också förstå att det inte finns några gratisluncher. För att kunna satsa på välfärd, måste skatterna höjas. Att rikta kritik mot borgerligheten för att de sänkt skatterna med 140 miljarder, utan att samtidigt vara beredd att återställa skattekvoten, är inte trovärdigt. Socialdemokraterna måste verka för att återställa skattekvoten till den nivå som rådde innan det borgerliga regeringsskiftet 2006, och det måste göras genom att öka skattesystemets progressivitet.

Kongressombuden måste göra välfärdens finansiering till huvudfrågan för nästa års partikongress! I ett parlamentariskt läge där borgerligheten har majoritet i riksdagen, så är det via budgeten som den socialdemokratiska regeringen kan påverka.

Regeringens svar på kritiken i frågan om assistansersättning lämnar en hel del att önska

Den senaste tiden har det pågått en debatt om assistansersättningen. Ska jag vara ärlig så kan jag inte förstå regeringens inställning i frågan. Regeringen konstaterar att kostnaderna för assistansersättningen har ökat i en takt som inte står i proportion till ökningen av antalet assistansberättigade. I det avseende är det positivt att man vill se över LSS-lagstiftningen för att säkerställa att våra skattepengar går till assistans och inte till vinster och reklam.  Vi kan inte ha en oreglerad välfärdssektor där företag kan gå in och tjäna pengar på bekostnad av omsorgstagarna.

Det jag däremot inte förstår är varför regeringen via ett regleringsbrev ger Försäkringskassan i uppdrag att ”bidra till att minska utvecklingen av antalet timmar inom assistansersättningen” och på vilket sätt det här skulle bidra till att våra skattepengar används rätt. Snarare riskerar ett sådant uppdrag att slå helt fel, både mot de assistansberättigade och mot deras assistenter. Från regeringens sida påpekas att kassan inte fått något uppdrag att skärpa sina bedömningar, eftersom lagstiftningen inte ändrats. Ett regleringsbrev kan inte skapa rättspraxis. Det kan enbart lagar och domar göra. Men regeringen har ett ansvar för hur myndigheter tolkar regeringsuppdrag och med tanke på hur regleringsbrevet är formulerat finns det anledning att vara orolig.

Redan 2007 fick Försäkringskassan i uppdrag av den dåvarande regeringen att skapa enhetlighet i bedömningarna av personlig assistans. När kassan såg över sin praxis, skärptes bedömningarna, och vi fick en situation där FK i allt större utsträckning gjorde skillnad mellan aktiv och passiv tid. För den ”passiva tiden” där assistenten står till förfogande och väntar på att rycka in, gavs ingen ersättning. Om vi tar ett toabesök som exempel, så fick alltså den assistansberättigade ingen ersättning för den tid då hen satt på toa och assistenten väntade utanför. Redan 2011 protesterade Kommunal Västerbotten i ett uttalande, där vi påpekade att effekten av färre beviljade assistanstimmar blir orimliga arbetstidscheman med t ex delade turer och stressigare arbetsmiljö som följd. I de fall assistanstiden sjunker till mindre än 20 timmar i veckan drar FK in assistansen och kommunen måste gå in. Den här förändrade praxis föregicks inte av ngn lagändring. När den nuvarande regeringen går ut med ett uppdrag till kassan att minska utvecklingen av antalet assistanstimmar, kan den bara inte skylla ifrån sig kritiken genom att påpeka att inga direktiv har getts om att tillämpa en hårdare bedömning. Som regleringsbrevet är formulerat, så kan ju följden bli densamma i alla fall!

Försäkringskassans neddragningar har lett till att man vältrat över kostnaderna på kommunerna. I Umeå kommuns fall har detta lett till ekonomiska problem, som förvaltningen försökt hantera genom att föreslå privatiseringar av den kommunala assistansen för att minska kostnaderna. Att spara på personalkostnader genom att flytta över kommunal verksamhet till bolag som i stort sett bara anställer folk på viss tid kan säkert ge extra pengar till kommunens kassa, men bidrar inte det minsta till en bra personalpolitik, anser jag. Den som inte tror på mig får gärna titta på det kaos som den borgerliga Alliansen skapade i Vindeln förra mandatperiod där de la ut all assistans på entreprenad. I Umeå la dåvarande socialdirektör förslag på samma sak såväl 2009 som 2014, men det stoppades av den socialdemokratiska kommunledningen. Men även om man lyckades hindra en privatisering, så har assistenternas arbetsvillkor blivit tuffare.

Grundproblemet kvarstår. Ska vi ha en välfärd av kvalité, som säkerställer god omvårdnad samt rimliga arbetsvillkor, måste staten ge mer resurser till kommunerna. Det är positivt att LSS-lagstiftningen ska ses över för att inte våra skattepengar ska gå till vinstutdelningar, men det räcker inte med det. Välfärdssektorn måste regleras, men den måste också tillföras resurser. Ingen vill jobba i en underbemannad verksamhet. I ett sådant läge ger man sig inte på assistansersättningen.