Därför är jag den västerbottniska Pavel Nedved

Det har hänt mycket sedan sist vi sågs, kära vänner.

  • Jag har ätit ostron
  • Jag har knegat i fyra månader på DN
  • Jag har sparat ut till en extremt spännande frisyr inspirerad av Pavel Nedved
  • Jag har sett mig i spegeln och insett att jag aldrig kommer bli Pavel Nedved
  • Jag har kollat på både landskamp och tvillingderby
  • Jag har tillbringat minst ett hundratal timmar  i soffan och nästan lika många med mitt Hertha Berlin i Football Manager 14 (en cupseger och en tredjeplats i ligan än så länge)
  • Jag har klippt bort min Pavel Nedved-frilla.
  • Jag har försökt odla mustasch
  • …Flera gånger.
  • …Och rakat bort den. Lika många gånger som den odlats har jag fått se mig besegrad av mina usla anlag.

Jag kommer med en längre uppdatering lite senare. Då kommer jag bland annat argumentera för att Johan Larssons älgande på vänsterkanten tillsammans med Dannys i förlängningen är ett trovärdigt regeringsalternativ.

Men nog om det. Dags att knoppa. Låt oss vakna upp till en ljusare morgon och en ny mittback i truppen.

watford_2560722bHej på er!

 

COMEBACK i bloggosfären: – Han är en fighter, säger Kenza.

”Var har han varit?” ”Har han dött?” ”Jag har hört att han har problem med flaskan.” ”Jag har hört att han skiter i laget och börjat heja på bajen istället. Desertör.” ”Jag har hört att han börjat med ultramarathon.”

Vad ni än har hört – det stämmer inte. Jag får lägga mig platt på marken, vifta med benen i luften och juholta fram en pudel. Förlåt. Jag har varit urusel på att blogga. Det finns inga ursäkter.

  •  Jag har inte jobbat mer än ett par dagar i veckan
  • Jag har inte haft något plugg sedan början av juni
  • Jag har varit hemma hela jävla tiden. Datorn likaså.
  • Jag har sett eller hört på varenda match. Jag har haft miljoner saker att skriva om.

Men! Skam den som ger sig.

Så vad har hänt sedan sist? Inte särskilt mycket. Jag har varit på festival och druckit vodka. Jag har ätit en kokt på söderstadion. Jag har utnyttjat allemansrätten på Gotland och senast idag åt jag lunch på samma ställe som antingen Salem Al-Fakir eller hans identiska brorsa.

Och så har jag följt FC. Givetvis.

Inför matchen på Söderstadion var jag illamående. Jag försökte lugna nerverna  med hjälp av en snabb bira utanför stadion tillsammans med Bajen-Erik. Det hjälpte inte ett skit. När matchen drog igång stod jag på bortastå och redan i minut 1 började svordomarna hagla.

Ni vet hur det gick. Vi lämnar matchen nu.

Ikväll följde jag matchen radioledes på jobbet. Jag jobbar på TT med att ringa in resultat från superettan och nedåt.  Målskyttarna på resultatsidorna? Det är jag som plitar ner målskyttar och röda kort. Jag är killen som ni tror blev ersatt av en robot redan 2002.

Som tur var slapp jag ringa in dagens debacle mot Halmstad. Min vän Taco fick ta den. Det var bäst så. Jag ringde till Ljungskile och var otrevlig istället. Det känns bättre att vara otrevlig mot laget som kvalade bort oss från en storhetstid på sent 90-tal än ett lag som uppenbarligen är så förbannat mycket bättre än oss.

Nej, jag var inte otrevlig. Jag är för snäll för det.

Klockan är 23.35. Jag är fortfarande ledsen för förlusten. Jag lider lika mycket som jag gjorde i våras. Nu är jag dessutom tillbaka.

Lid med mig. Snälla?

PS. Jag har noll täckning för rubriken. DS.

Ängarna, haloumi och tankar i natten.

Är människa igen.

Hejsan.

Får ännu en gång be om ursäkt till er handfull läsare som älskar mina alster. Jag måste bli bättre på det här med kontinuitet. Om jag hade varit aningen mer prestigelös hade jag antagligen bett er BOMBA mitt kommentarsfält med… ja, inte vet jag. Frisparksvarianter kanske. Eller lite ömhet. Gör som ni vill.

Nåväl. Vi börjar med helgen. Det var ju yran.

Det gick inget vidare för mig och mitt lag. Vi blev bortdömda av en inkompetent maktgalning till domare som hellre såg ett gäng glada pirater ta slutspelsplatsen än ett engagerat kollektiv i axelskydd. Efter att ha hamnat i en domardispyt redan vid första slaget var jag mer ur fas än en dvärg i en NBA-final. I det ögonblicket skiftade jag mitt fokus från brännbollen till ölen och fre-lör är egentligen inte mycket att orda om. Jag var onykter och det var säkert du också. Vi nöjer oss så.

Domaren är en brännbollsmördare.

Jag landade i Sundbybergsbunkern i eftermiddag. ”Men är du dum i huvudet? Åker hem två timmar innan match? FC lirar ju mot Ängelholm ikväll?” sa en vän till mig. Och ja, det var inte särskilt genomtänkt. Av någon anledning hade jag fått för mig att matchen var på söndagen och bokade därför hemresan till måndag. Istället för att få uppleva min första hemmamatch för säsongen på plats fick jag alltså förlita mig till Herminators expertis radioledes.

Det var inte kul.

0 pinnar på hemmaplan är inte bra. Framför allt inte mot ett lag som måste resa typ 40 000 miljarder mil för att spela av matchen. Ja, jag vet att Ängelholm var en tåpaj från Allsvenskan i våras. Men kom igen. Vi ska inte släppa in minst tre mål per match på hemmaplan. Det går inte. Förutsätter därför att Bäckström ringer Henrysson och erbjuder honom en bättre kista med guldmynt och gratis luggblonderingar.

Hur gör man för att ensam dämpa en förlust när man är den enda människa söder om Hörnefors som bryr sig? Jag tänkte haloumipizza. Det funkade inget vidare.

Plus med att haloumipizza inte fungerade som bedövning:

  •  Konceptet tröstätande är inget för mig. Lär med andra ord inte bli svintjock innan säsongen är över.

Minus med att haloumipizza inte fungerade som bedövning:

  • Om inte mat hjälper – kommer jag då att börja knarka?

Nu borde jag sova. Uppladdningen för bortamatchen mot Bromma börjar nu. Vi ses på Grimsta.

Ha d gott.