Gösta Bohman fotograferad 1978. Foto: DAN HANSSON/SCANPIX
Lördag 15 januari kl 18.20
En lördagskväll kan man göra mycket. Till exempel tänka på politiken förr och nu.
Tankarna väcks eftersom Gösta Bohman skulle ha fyllt 100 år i dag.
Gösta Bohman föddes 15 januari 1911 i Stockholm. Han avled 12 augusti 1997.
En gång i tiden var han Carl Bildts svärfar, men han var framför allt partiledare för Moderaterna 1970-1981 och han var också både finansminister och ekonomiminister under 70-talet.
Han var en av de politiker jag främst minns från barndomsåren. Förmodligen romantiserar jag mina barndomsminnen, men det kändes som om han var en ”riktig” politiker. En som hade en tydlig profil och inriktning och som man exakt visste var man hade. Exakt som Olof Palme alltså, fast helt tvärtom. Palme var nämligen också en av de klassiska ”riktiga” svenska politikerna, men han var förstås så långt ifrån Gösta Bohman man kunde komma.
Dessutom har vi ju sådana som Mundebo. Fälldin. Sträng. Feldt.
Jag är verkligen ingen expert på politisk historia. Men jag tror att de flesta håller med om att Socialdemokraterna och Moderaterna var så betydligt mer långt ifrån varandra på 70-talet än vad de är i dag.
I dag är det betydligt lättare att blanda ihop en politiker. Förr lyssnade man på en socialdemokrat, en moderat eller någon annan partiföreträdare.
I dag lyssnar på en en skicklig politiker, men det är rätt så svårt att omelbart höra vilket parti den kommer ifrån. Reinfeldt och Sahlin står varandra närmare än vad Bohman och Palme gjorde om man säger så.
Även om det även i dag finns politiker som sticker ut och har sin egen stil – jag tänker till exempel på sådana som Sören Wibe, Frederick Federley, Andreas Carlbom, Jonas Sjöstedt och Anders Borg – är det ändå i det stora hela en rödgrönblå röra. En skicklig röra, men ändock en röra.
Intrycket är att dagens partiledare fungerar som skickliga företagsledare som lika gärna kunde ha bytt skepnad och varit ledare för ett annat politiskt parti.
Det är just därför jag tror att Sverigedemokraterna vinner mark, för politikerna i det partiet är så olika alla andra och blir därför ett alternativ när all annan politik känns grå och småtrist.
Sverigedemokraternas framgångar är därför framför allt ett dåligt betyg för alla andra etablerade partier.
De har inte fullt ut lyckats ta tag i viktiga frågor som till exempel vandringspolitiken och de har framför allt inte lyckats profilera sig så att vi väljare förstår åt vilket håll de är på väg.
Därför måste jag låta som en sur gammal gubbe och konstatera att det var bättre förr.
Åtminstone inom politiken.
Svenska politiker la tidigare en stor del av sin energi på Sverige. Kanske gjorde det att de kändes som ”riktiga” politiker. Idag läggs den största energin på den nya religionen Mångkulturen, medan övriga frågor har blivit sekundära. Nu växer en politisk strömning som håller på att vitalisera politiken igen. Delvis SD som du nämner, men kanske främst nationalismen, där Svenskarnas parti är ett parti som växer snabbt och redan fått igenom förslag i den kommun de nu har mandat i. När människor verkligen lyssnar på vad de har att säga inser de att den mediala nidbilden inte stämmer.