Tisdag 8 februari kl 08.08
Gustaf Fröding skrev för livet.
I alla bemärkelser.
För under hela sitt liv slogs han mot demonerna.
I dag är det exakt 100 år sedan han avled.
Gustaf Fröding föddes 22 augusti 1860 på Alsters bruk i Värmland. Han avled 8 februari 1911 i Stockholm.
Fröding, som var författare, journalist och poet, flyttade redan i unga år till Kristinehamn. Under sitt liv skrev han många uppmärksammade verk. En av de mest kända diktsamlingarna är ”Stänk och flikar” från 1896. Den samlingen innehåller den erotiska dikten ”En morgondröm”. I den skildrade Fröding ett samlag på så sätt att han chockade sin samtid. Dikten fick till och med Fröding åtalad – men till sist också friad.
Under större delen av sitt liv kämpade Fröding mot alkoholism och psykisk ohälsa. Han tillbringade långa tider på olika vårdinstitutioner. Man kan läsa sig till att Fröding led av schizofreni, men någon exakt psykisk diagnos är svår att finna. När han avled angavs dödsorsakerna vara en följd av hans diabetes och alkoholism.
Frödings psykiska ohälsa gjorde att han kom att kallas ” en tillvarons utlänning”.
Gutaf Fröding var ett geni.
Han var en av våra allra största genom tiderna.
Men han tycks ha haft svårt att känna lycka. Han kände förmodligen sig ofta som en enstöring .
Så kan man till exempel tolka en av hans dikter, ”En ghasel”, skriven 1891:
Jag står och ser på världen genom gallret;
jag kan, jag vill ej slita mig från gallret,
det är så skönt att se, hur livet sjuder
och kastar höga böljor upp mot gallret,
så smärtsamt glatt och lockande det ljuder,
när skratt och sånger komma genom gallret.
Det skiftar ljust av asp och al och björk,
där ovanför står branten furumörk,
den friska doften tränger genom gallret.
Och över viken vilket präktigt sken,
i varje droppe är en ädelsten,
se, hur det skimrar härligt genom gallret!
Det vimlar båtar där och ångare
med hornmusik och muntra sångare
och glada människor i tusental,
som draga ut till fest i berg och dal;
jag vill, jag vill, jag skall, jag måste ut
och dricka liv, om blott för en minut,
jag vill ej långsamt kvävas bakom gallret!
Förgäves skall jag böja, skall jag rista
det gamla obevekligt hårda gallret
— det vill ej tänja sig, det vill ej brista,
ty i mig själv är smitt och nitat gallret,
och först när själv jag krossas, krossas gallret.
