Felix Sanchez, glädjen och tårarna

Direkt efter målgången kysste Felix Sanchez ett familjefoto. Foto: SCANPIX

Tisdag 7 augusti klockan 15.25
Det är något alldeles speciellt med stora mästerskap.
Det är något alldeles speciellt med glädjen och sorgen.
Det är något alldeles speciellt med Felix Sanchez.
Idrott framkallar alltid känslor. Stora känslor.
Även om jag aldrig kan begripa hur dessa imponerande idrottskvinnor och -män lyckas med sina enormt krävande fysiskt och psykiskt starka prestationer kan jag åtminstone förnimma känslan. Känslan av att ha kämpat så hårt under så lång tid och lyckas vid målet. Eller misslyckas.
Det är så små marginaler. Gränsen mellan lycka och besvikelse är hårfin.
Felix Sanchez symboliserar allt detta.
Han är snart 35 år gammal. Han föddes 30 augusti 1977 i New York, men tävlar för Dominikanska Republiken, som en hyllning till sina föräldrar.
Under början av 2000-talet var han den dominerande häcklöparen i världen. Under åren 2001-2004 vann han hela 43 lopp i rad, bland annat OS-guld och VM-guld.
Under de senaste åren har han varit skadedrabbad och vid OS i Peking för fyra år sedan misslyckades han. Hans mormor gick bort i samband med OS i Peking, vilket påverkade honom negativt.
Vid OS i London blev han störst igen. Han kom tillbaka som en stor vinnare och vann överraskande guldet på 400 meter häck, detta på tiden 47,63.
Det var ett känslofyllt guld, för mannen som har sin mormors namn skrivet på sina spikskor.
Efter loppet tog han fram ett foto, som han hade under tävlingsdräkten. Han kysste det ömt.
Under prisutdelningen grät han floder när nationalsången spelades. Han möttes av stående ovationer från publiken.
Han tillägnade segern sin mormor.
Det var ett vackert ögonblick.
Det är sådana ögonblick vi kommer att minnas.