Skolfoto på Daniel Nordström 1977. Med kanintänder, födelsemärken och allt.
Fredag 5 oktober klockan 10.40
Skolfotografering i skolan. Det var en alldeles speciell känsla.
Jag tittar på mitt gamla skolfoto. Jag ser de gigantiska kanintänderna.
Det var så jag såg ut när fotot togs. Det är exakt så jag vill ha det.
Det är skolfotografering på skolorna just nu. Det har skapat debatt, dels över priserna vilket du kan läsa i denna artikel i Aftonbladet, dels om möjligheten att retuschera skolfoton.
Somliga föräldrar vill inte ha bilder på sina barn med skavanker, snorkråkor och matrester runt munnen. Därför har det öppnats för en möjlighet att få retuscherade bilder där skavankerna är bortsuddade. Du kan läsa mer om det här i Länstidningen. Vi skriver också om detta här i Folkbladet.
När jag var liten minns jag det speciella pirret i magen när skolfoton skulle tas. Det kändes både pinsamt och stort att fotograferas av en okänd person och det var svårt att le på beställning. Ännu svårare var det när man, som jag, hade framtänder som knappt rymdes i munnen. Bilden jag bifogar här är från 1977. Då var jag tio år och tänderna växte snabbare än övriga kroppen.
Frågan är hur bilden hade sett ut om mina föräldrar hade haft möjligheten att få bilden retuscherad? Förhoppningsvis hade den sett ut exakt som den gör nu. Kanske hade tänderna varit aningen mindre, kanske hade födelsemärkena varit bortsuddade. Vem vet?
Under årens lopp har jag sparat mina skolfoton. Alla skolfoton på barnen är förstås också samlade. Somliga av dessa bilder är helt perfekta. Andra är inte lika lyckade, rent kvalitetsmässigt. Trötthet lyser i ögonen. En och annan näsa är förkyld och någon finne lyser rött. Det är precis så det ska vara.
Jag vill ha bilderna som de är, oavsett om det hänger snor i näsan eller matrester i mungipan. För det är verkligheten. Det är så det såg ut när bilden togs. Det är historien.
Skolfoton ska inte retuscheras. Skolfotograferna är tillräckligt proffsiga för att ta bra bilder – och om bilderna inte håller måttet behöver vi helt enkelt bara avbeställa.
Jag är glad för mitt foto med kanintänderna. Det har skänkt mig och min omgivning många varma skratt under årens lopp.
Härligt .. jag kom ihåg mina gigantiska tänder o min pottfrisyr *LER* och det är som du säger de ska va som det är hehehehe
Visst ska vi själva få bestämma om fotona. Tänk längre än näsan räcker. Ett barn kan vara mycket känsligt och det kan vara en befrielse att inte en defekt uppvisas i sin fulla prakt. Hemmafoton visar oss som vi är. Men det är skillnad på privata- och allmänhetens foton.
Håller med dig, Daniel!
Okey om man inte vill bli förevigad med en snorloska ned till munnen, men det tycker jag faktiskt fotografen kan se, upplysa om och åtgärda innan.
Sedan är orginalet alltid vackrast och alltid charmigast!
Daniel, du är supervacker och supercharmig på bilden!!!
Nu kan man inte jämföra bilder tagna med kameror och film från 1977 med dagens 20 megapixels kameror med högupplösande objektiv. Eftersom jag är tillräckligt gammal att ha använt båda teknikerna i mitt värv så kan jag säga att det är som natt och dag. Vid övergången till digitalt foto blev vi tvungen att sudda bort sånt som inte skulle synts med film.
Att det som någon påstod i sin kommentar till artikeln beror på att man är dålig som fotograf stämmer inte. Den som inte har fotograferat små barn på dagis ska låta bli att uttala sig om yrkesskicklighet, det har inte med det att göra utan att man gör prioriteringar. Att torka ett barn om näsan kan ibland göra att det barnet vägrar att samarbeta, och då kan man välja att radera snor i efterhand i datorn. Hade bilden inte tagits pga att barnet blivit irriterat/ledset av snortorkningen hade föräldrarna blivit ”sura” och tyckt att fotografen varit ”dålig”. Men att sudda bort snoret (som ingen saknar) gör att alla blir nöjda och glada.
Ha en bra dag.
Jag hade också ”kanintänder” på mitt skolfoto från 1977 😉