Jag försöker mig på att twittra titt som tätt (man vill ju vara nere med kidsen so to speak), men jag slutar mest som en vingklippt burfågel. Lyfter liksom aldrig. Ändå kan jag inte ge fan i detta, ytterst komprimerade, sätt att förmedla (icke)budskap. Det finns något mentalt stimulerande i att formulera korta, effektfulla meningar där belöningen består i en re-tweet och, i bästa fall, fler följare (en vaniljversion av det verkliga livets stalker). Tyvärr besitter jag förmågan att inte nöja mig som det är vilket gör att jag tvångsmässigt måste vidareutveckla ett (icke)budskap till förbannelse. Det börjar oftast så här:
Än så länge lugnt. Men:
Klart befogad fråga, kan jag tycka. Dock kvarstår vissa frågetecken:
Därför är det inte mer än rätt att jag hjälper till:
Notera dubbelanvändningen av sökes, ivrig är bara förnamnet. Moroten då?
Helt klart rimligt. Nu börjar funderingen kring eventuell mentor:
Fundering kring castingen i Armageddon följer:
Därefter över till vad jag själv ska göra:
För att sedan se in i framtiden:
Vilket givetvis leder oss in på ekonomiska frågor:
Men, nu händer något. Vi börjar prata hashtags på Twitter:
Innan jag än en gång börjar tänka på det viktigast av allt, nämligen mig själv:
Här någonstans blev jag avbruten och uppmanad att skaffa en blogg istället. En uppmaning som var väldigt kort, effektfull och klart under 140 tecken.
