Kony 2012. Filmen om en tyrann som spreds likt en löpeld över sociala medier för någon månad sen. Jag såg själv de 29 minuterna om hur en man i Uganda utnyttjar barn till att bli soldater och tvingar dem att döda sina egna föräldrar, blodigt och brutalt. Syftet med filmen är att göra denne Kony, som ytterst få människor känner till, så pass känd att världen inte längre kan blunda för hans ondska och därför tvingas att agera. Denna ”rise to fame” skulle ske genom att sprida filmen via Facebook, Twitter och bloggar, men också genom en synkroniserad aktion runt om i världen där varenda husfasad tapetseras med denne Konys ansikte. Det är svårt att inte gripas av filmen och dess budskap, för den handlar om tyranni, den handlar om oskyldiga människor som drivs på flykt och den handlar om barn som inte får vara barn. Unga människor som lever i en värld av våld, våld som de själva tvingas ta till för att undvika en säker död.
Vem blir inte tagen av en sådan berättelse? Det är i det närmaste omöjligt att värja sig mot något så starkt om du, liksom många andra av oss på jorden, är en människa.
Problemet med historien är att den andra sidan – the good guys – som vi alla uppmuntrades att stödja består bl a av Ugandas militär som efter vissa efterforskningar visade sig utnyttja människor och bete sig svinigt de också. Vidare framkom det uppgifter om att Kony inte befunnit sig i landet på väldigt länge och gänget bakom filmen kritiserades för att endast en dryg tredjedel av pengarna man fick in gick till det huvudsakliga ändamålet. Denna information presenterades dock inte i en påkostad film utan i form av artiklar och blogginlägg runt om på nätet. Huruvida Kony 2012-anhängarna läste detta eller inte är svårt att svara på, däremot upplevde jag att hysterin kring filmen la sig ganska omgående. Helt plötsligt var man inte lika ivrig att göra den där hemska mannen känd och många började förmodligen fundera på vad det egentligen var man hade tagit ställning till när man delade med sig av filmen i olika sociala medier.
Jag menar inte att klanka ner på människor som vill väl, än mindre vill jag försvara Joseph Kony eller förminska hans roll i sammanhanget. Däremot förundras jag över hur vi i många situationer vill ta reda på mer och förhålla oss kritiska, det ska jämföras elavtal, förskolor och hur noga är vi inte då det ska till att köpas en ny platt-tv? Upplösning, in/utgångar, märke och pris ska kollas för man vill ju ha valuta för pengarna. Vem vill ståta med en ny tv och senare få höra av en vän att samma modell var tusenlappen billigare på det andra varuhuset? Men i vårt liv på nätet är vi så vana att like:a, retweeta och dela utan att lägga någon större värdering i vad vi egentligen gör, det hela sker per automatik och vem orkar egentligen leta reda på fakta? – Allt jag behöver veta har flera av mina vänner redan länkat till och alla säger samma sak!
För många sa varken hans namn eller ansikte ett smack vilket gör att filmen är ett fantastiskt sätt att skapa medvetenhet bland människor. 30 miljoner visningar på bara något dygn eller två, det är svårt att uppnå en sådan genomslagskraft på annat sätt än genom sociala medier. Men helt ärligt, hur många var det som faktiskt tog hjälp av vår vän Google och kollade upp den här vedervärdiga mannen? Filmen om Joseph Kony kunde lika gärna ha varit bluff och båg, ett socialt experiment där personerna bakom endast ville se i vilken utsträckning man kan påverka andra människor. För det är lätt att påverka. Och att påverkas. Det händer varje dag, på jobbet, i hemmet, och framförallt i våra liv på nätet. Det svåra är att våga ifrågasätta. Men i en värld där vi matas med information 24-7 är det kanske vår viktigaste uppgift. Eller har vi blivit så gamla att vi har glömt bort vår vanligaste fråga som barn: – Varför?
Och den där gemensamma aktionen som presenterades i Kony 2012, där vi alla skulle hjälpas åt att tapetsera husväggar med hans ansikte. Vilket datum var det nu igen?
Precis.
Se gärna: Kony 2012. Läs gärna: Lite av kritiken mot filmen och bemötandet av denna kritik.
