Alltid tjatar om att få se bilderna från min semester i jan/feb så slår jag två flugor i en smäll (slipper gnället och bjur samtidigt på ett blogginlägg):
Har typ aldrig hänt i Svedala:
Bilden ska föreställa en norrman men fick bara med hans t-shirt:
Kan vara ett finger (i Thailand):
Thailändsk lökring:
Thailändsk vakthund:
Thailändsk katt när vi äter middag:
Jag försöker mig på att twittra titt som tätt (man vill ju vara nere med kidsen so to speak), men jag slutar mest som en vingklippt burfågel. Lyfter liksom aldrig. Ändå kan jag inte ge fan i detta, ytterst komprimerade, sätt att förmedla (icke)budskap. Det finns något mentalt stimulerande i att formulera korta, effektfulla meningar där belöningen består i en re-tweet och, i bästa fall, fler följare (en vaniljversion av det verkliga livets stalker). Tyvärr besitter jag förmågan att inte nöja mig som det är vilket gör att jag tvångsmässigt måste vidareutveckla ett (icke)budskap till förbannelse. Det börjar oftast så här:
Än så länge lugnt. Men:
Klart befogad fråga, kan jag tycka. Dock kvarstår vissa frågetecken:
Därför är det inte mer än rätt att jag hjälper till:
Notera dubbelanvändningen av sökes, ivrig är bara förnamnet. Moroten då?
Helt klart rimligt. Nu börjar funderingen kring eventuell mentor:
Fundering kring castingen i Armageddon följer:
Därefter över till vad jag själv ska göra:
För att sedan se in i framtiden:
Vilket givetvis leder oss in på ekonomiska frågor:
Men, nu händer något. Vi börjar prata hashtags på Twitter:
Innan jag än en gång börjar tänka på det viktigast av allt, nämligen mig själv:
Här någonstans blev jag avbruten och uppmanad att skaffa en blogg istället. En uppmaning som var väldigt kort, effektfull och klart under 140 tecken.
Jag tror att de flesta är medvetna om problemet med det s k ”stödköpet”, situationen då man egentligen bara behöver toalettpapper men gärna skarvar på med några extra varor för att visa både kassör(ska) och kökompisar att butiksbesöket minsann inte handlar om dålig mage (läs; nu jävlar är det panik!). I grund och botten består problemet av två sub-problem, nämligen 1) hur många varor behövs innan jag kamouflerat dasspapperet? och 2) hitta varor som inte förstärker syftet med mitt köp. Några exempel:
* Du får under inga omständigheter lägga upp t ex ett glossigt månadsmagasin och en dricka. Kan räknas som ett kardinalfel då du bryter mot både punkt ett och två. Tidningar må vara ett oskyldigt inköp men tillsammans med toapapper skriker det ”Långsittning!”. För att inte tala om drickan som du ska svalka dig med efteråt.
* Bönor, plommon och Läkerol bör undvikas då det är allmänt känt att dessa produkter har en laxerande effekt och du bryter mot punkt två.
* Lättast är att kombinera med dagligvaror t ex mjölk, grädde, en och annan tomat samt spaghetti då det snarare skvallrar om att det blir italienskt ikväll. Detta benämns som en fake target switch, du låter helt enkelt folk tro att det blir krämig tomatsås med pasta al dente när du i själva verket ska hem och leva rövare på muggen.
* Den orutinerade kommer att uppleva matbutiksbesöken som oekonomiska till en början. Detta då det kan vara svårt att planera meny då nöden tränger på och man tänker kvantitet istället för kvalitet, vilket gör att det kan dra iväg på matkontot. Fördelen med kvantitet är dock att man ganska fort löser sub-problem nummer ett, vilket gör att mindre priskänsliga aktörer kan föredra den approachen.
Nu ska jag handla frukost!
Ville bara säga att jag tog påsklov med beskedet att betyget VG i Informatik och organisationsförändring var tämligen kassaskåpssäkert. Inget mer med det.
En inte helt skön diskussion utmynnade i att jag ikväll, lätt panikslagen, var tvungen att göra viss släktforskning.
Ser ni hur hon ledigt går från att jag inte behöver oroa mig över potentiellt håravfall, till påskmiddag, för att sedan, utan att egentligen säga det, göra klart för mig att jag inte ska vara helt lugn över släktens hårhistorik?
Jävligt skickligt gjort måste jag säga.
Det är med en viss portion uppgivenhet som jag går och svingar ölbärs ikväll. Vad hände med vädret liksom?
För övrigt rekommenderar jag iPad-användare att endast använda kamerafunktionen i hemmet. Jag stod i köket och var ändå SÅ HÄR NÄRA att fråga mig själv:
– Jaha, har du skaffat iPad?
Det hade känts smidigare, eller åtminstone mindre idiotiskt, att montera upp en såndäringa gammal kamera där fotografen gömmer sig under en duk samtidigt som han/hon (jag pallar inte hen) viftar med knallpulver-blixten.
Jaja, dags att sprätta degen från CSN nu.
Jahapps, då kör vi då. Jag vet inte riktigt vad den här bloggen kommer att innehålla utan det får visa sig vad det lider. Det är ungefär som när man som liten var på väg till skolan en tidig höstmorgon och upptäckte en mask i en vattenpöl. Ivrigt letade man reda på en pinne och påbörjade sedan ”Operation: Rädda masken”. Fipplandes och fumlandes lyckades man efter en stund förflytta ett stycke mask från djup pöl till vått gräs, samtidigt som masken bara:
– Nej nej nej, inte igen ungjävel! Jag hade ju nästan kommit över till andra sidan!
Vad jag egentligen vill säga är att jag skriver om det som faller mig in. Leve spontaniteten!
