Oljudets tid

I morgon är det nyårsafton, en av två högtider då det anses som helt okej att på godtyckliga tider smälla av fyrverkerier. Jag har inga illusioner om ett totalförbud, men tycker det är ganska självklart att det här ofoget bör begränsas. Om det nu alltså är nödvändigt att utöva detta tvivelaktiga nöje. För varför?

Ge mig ett enda skäl som väger tyngre än alla skotträdda tama och vilda djur, miljöaspekten, hur det skrämmer upp människor som inte förstår (barn, dementa, funktionsnedatta), hur det startar upp posttraumatiska reaktioner hos personer med traumatiska minnen av explosioner, det enorma slöseriet på pengar som det faktiskt är?

Människan uppfattar ljud i en rätt begränsad omfattning jämfört med djuren. Både i frekvens och styrka. Jag vill inte föreställa mig hur vansinnesavfyrandet kring tolvslaget låter i öronen hos  någon av våra fyrbenta eller bevingade vänner. ”Lär era hundar tåla fyrverkerier” brukar vara argumentet från fyrverkeri-ivrarnas sida. Ja, ja, oavsett om en kan lära sina hundar och katter att tåla ett ljud som vi inte ens kan föreställa oss, eller om en måste ge dem Nozinan, så har vi en fauna ute i skogen som vi kanske glömmer bort. Små och stora djur, fåglar. Jag har faktiskt svårt att respektera en människa som inte är snäll med djur.

Och varför ska diverse kemiska ämnen spridas i vår natur ”bara för att det är häftigt och vackert”? Och skräpet ramlar faktiskt ned någonstans. Där blir det liggande. Hur länge tog det nu för plast att brytas ned av naturen? De flesta går inte och slänger skräp hur som helst (hoppas jag) men inte blinkar de innan de fyrar av en, eller fem, eller tio raketer. ”För att det är roligt när det smäller.”

Vuxna människor skriker över spindlar. Stora, vuxna karlar är rädda för en liten åttbening. Och det är okej. Men tåla smällar och blixtrande ljud ska en alltså utan undantag? Småbarn som ännu inte utvecklat ett sinne för att förstå vad det är som låter så högt, och dementa som tappat det sinne de en gång haft för att förstå detta. PTSD. Människor som varit med om krigshändelser som vi bara sett på TV (förhoppningsvis också på nyheterna, inte bara för vårt eget höga nöjes skull i diverse krigsromantiserande filmer) får alltså ett enormt, automatiskt påslag av ljuden och ljusen som vi medvetet skjuter iväg. Och nej, de kan inte ”behärska” sig. ”Men det är ju så roligt för barnen.”

Så till sist pengaaspekten. Det är faktiskt inte billigt med fyrverkerier. Det rör sig åtminstone om några hundralappar, eller kanske mer för normalkonsumenten. Helt plötsligt har människor råd! Det är ju fantastiskt! 2-3 hundralappar kan ju bara rädda livet på några svältande barn men att ge pengar till ”tiggeri” från väletablerade organisationer, det går ju bara inte! ”För fyrverkerier hör ju firandet till, en ska ha sådana på nyår och Valborgs!”

Nu har jag inte ens nämnt det faktum att människor skadar sig på fyrverkerier. Antingen är det fulla, medelålders karlar som tror de är pyrotekniker, eller unga människor/barn som inte förstår kraften av det de leker med. Hur mycket kostar de direkta fyrverkeriskadorna sjukvården? De indirekta, som PTSD som jag nämner ovan? Brandskador?

Varsågoda, kom nu med era motargument! Vad är det som gör att det ska vara okej att privatpersoner ska kunna avfyra sprängladdningar hur som helst under den här tidsperioden?

(Och kom ihåg, om ni väljer kinesiska lyktor, luftballonger eller vad en nu vill kalla det – tänk även där på brandrisken och måste ni skicka upp dem så välj sådana som inte dräper kossorna när de äter upp resterna av dem som hamnat i deras käk.)

 

Stupstocken är SD:s friargåva?

Nu har SD tillkännagivit att de står bakom alliansen i ett återinförande av ”stupstocken”, d.v.s. den bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen. Vi behöver reda upp i vad det är som händer här egentligen.

Alliansen införde alltså nuvarande regler för sjukförsäkringen. När vår nuvarande regering tillträdde, så tog de bort stupstocken men lät de andra lagarna vara kvar. Exempelvis rehabkedjan, detta att den ”försäkrade” efter 180 dagar bedöms gentemot hela arbetsmarknaden. Många av oss läkare var från början glada över att stupstocken försvann, för att under det senaste året bara upptäcka att det bara blev värre! Nu kapas många sjukskrivna redan vid dag 180 (och ve och fasa, det kryper tidigare och tidigare och nu efterfrågas återigen objektiva fynd vid psykiatrisk sjukdom, ja, det är nästan så jag tror att handläggarna läser min blogg). Så ser en det bara på hur det var förr, och hur det är nu, så är risken stor att en vill säga ”Det var bättre förr”.

Problemet är bara att det inte blir som förr om den bortre tidsgränsen kommer tillbaka och inget annat görs. Idag finns det människor som klarar sig förbi dag 180 och 360, och de är i de allra, allra flesta fall berättigade till det – och om stupstocken återinförs så kapas de definitivt och totalt vid det laget. De kommer inte att hamna i tomma intet för det, det förs över till Arbetsförmedlingen som förhoppningsvis har behållit vettet som de tidigare visat, att de inser när någon är för sjuk för att arbeta. Dock är det en djävulsk förnedring för den ”försäkrade”. Men med dagens tillämpning av lagarna är det få som kommer så långt. De flesta kommer ju ändå att kastas ut från sin rehabilitering redan vid dag 180.

Men det här tänker inte alla på. Det här blir något som SD utnyttjar. Alliansen i all ära, alla partier är väl ändå delvis populistiska men mest populistiska är ju ändå SD – deras väljare är ofta av den kalibern att ”det var bättre förr” och ”det är någon annans fel” och därför svarar de glatt på frieriet från SD, att återinföra stupstocken, utan att reflektera över att det faktiskt inte blir bättre av den åtgärd de föreslår.

Att den bortre tidsgränsen togs bort är bra. Att regeringen sedan belägger Försäkringskassan med beting på sjuktalet, så att den nuvarande regeltillämpningen börjar ske, är inte bra. Att återinföra stupstocken kommer inte att förändra det som händer tidigt i rehabkedjan. Vi behöver satsa på en förändring i rehabkedjans tillämpning i stället för att gå tillbaka till ett system som inte fungerade.

Sticka eller inte sticka

20171207_150455

Influensa. Ökad sjukfrånvaro med alla dess konsekvenser. Ökat behov av antibiotikabehandling och om ännu värre, avancerad sjukhusvård. Dödsfall bland de som kanske redan är ganska svaga. Faktum är att influensa faktiskt också kan orsaka kraftig sjukdom hos personer som är unga och friska. Förvånansvärda IVA-fall, så att säga.

Vaccinet – märk väl, säsongsinfluensavaccinet – ges i många doser varje år, inte bara i vårt land. Det kan nog betraktas som väl beprövat och med rätt harmlösa biverkningar. En snabbt övergående immunreaktion är det som händer, om något alls. Det är ovanligt med något värre. Ändå är vi så få som väljer att vaccinera oss och våra barn. Varför?

Själv har jag tagit influensavaccin i säkert 10 år, genom jobbet. Jag tycker faktiskt att det är min plikt eftersom jag är i direktkontakt med så många människor varje dag. Influensa smittar innan en känner av att en är sjuk. (Och den gång jag tror att jag haft influensa, år 1999 eller 2000, så gick jag ändå till gymnasiet – så det där med sjuknärvaro är väl något jag inte är ett gott exempel på hur man bör hantera…) Så om jag är uppi människor och är på väg att utveckla influensa, så hinner jag smitta några stycken innan jag själv vet om det. Gamla, unga, folk med grundsjukdomar.

Sedan sonen föddes så har faktiskt maken också fått lov att vaccinera sig. Influensa på ett småbarn är verkligen inget att eftersträva. Särskilt inte om barnet har förkylningsastma och tendenser att få falsk krupp vid varje luftvägsinfektion. Mina föräldrar är 73 och 76 år gamla idag, och får lov att vaccinera sig för sin egen skull och för sitt barnbarns. Med mamma är det inget problem, pappa är däremot envis. Han hävdar, precis som många andra, att ”jag har aldrig varit så sjuk som det år jag tog vaccinet!”. Låt mig genast få möta det argumentet: Du har aldrig haft ett barnbarn som drar hem alla möjliga virus (inklusive influensa, kanske) från dagis!

För det är faktiskt så. Det finns massor av virus som ger akut luftvägsinfektion med feber. För att vara helt säker på att det är influensa måste det tas speciella prover för det. Influensavaccinet skyddar mot influensa. Skyddseffekten av vaccinet är inte 100%. Dock kan sjukdomsförloppet mildras, om en ändå blir smittad, och en blir inte lika smittsam heller. Det kan ju kännas skönt att inte ha dragit ned influensan över sina åldriga föräldrar, eller ett litet barn, även om en själv kanske får en större eller mindre släng av den.

Låt oss också tänka lite kring sjuknärvaro och sjukfrånvaro. Många av oss jobbar med människor. Både de yngsta och de äldsta människorna har ju mycket personal av olika slag omkring sig. Då influensan börjar härja i personalgruppen/barngruppen/brukargruppen kommer personal att sjukskriva sig. Pressen ökar på kvarvarande personal som kanske ”hjältemodigt” kämpar på jobbet och har s.k. sjuknärvaro. Och drar infektionen över alla den möter. Så förutom att sjukfrånvaron ökar, och därmed kostnaderna för personal, så finns det också något som heter sjuknärvaro som kan vara direkt livshotande för en del av dem de sjuka möter i jobbet. I övrigt så sliter det något förfärligt på hälsan hos den person som pressar sig till att arbeta med brinnande immunkrig i kroppen.

”Men jag blev så sjuk av vaccinet, jag fick influensa av det!” Det är ytterst osannolikt. Det är ett inaktiverat vaccin som ges, det ger inte en infektion utan en immunreaktion. Däremot kanske du satt i ett väntrum med 40 andra personer som skulle ta influensasprutan – vet du säkert att alla de var friska? (Kom ihåg vad jag just skrev om att en smittar innan en vet att en är infekterad!) Och hur vet du att det var influensa du fick, överhuvudtaget?

”Influensavaccin förstör immunförsvaret, det är bättre att få en naturlig infektion!” Nja. Visst kan det hävdas att det blir ett bättre immunskydd av en naturlig infektion än av att vaccinera sig, men till vilket pris? Här har vi en sjukdom som vi faktiskt kan försöka undvika med en väldigt liten uppoffring, och ändå så gör vi inte det? Immunförsvaret har nog tillräckligt med jobb med de agens vi inte kan vaccinera oss emot. Och alla riskpersoner som jag smittat med min ”naturliga infektion” innan jag vet att jag bör hålla mig undan? Om jag ens har vett att hålla mig undan (det är ju så himla viktigt att köpa just de där byxorna på rea, det är mycket viktigare än att vara hemma och kurera mig och låta bli att sprida sjukdomen vidare, eller vadå?).

Här i Sverige uppmanas riskgrupper (kroniskt sjuka, äldre, gravida) i första hand att vaccinera sig. Även de som vistas kring riskgrupper rekommenderas göra det. Lite yrkesspecifika rekommendationer finns. Men sedan är det liksom inget mer. När jag började försöka ordna för sonen att få vaccin tog det ungefär en månad att få till det! Då han inte är uppenbart i riskgrupp och hälsocentralen tydligen väldigt sällan stått inför att influensavaccinera barn, så blev det en del bollande fram och åter. Att hälsocentralen inte visste riktigt hur de skulle hantera min begäran, stärkte mig förstås i övertygelsen att vaccinera (för då går ju alla andra runt ovaccinerade). Min motivering för detta är att jag faktiskt inte vill ha influensa på en treåring med förkylningsastma, och jag vill inte heller att han ska smitta mina föräldrar, vilket kan få svåra konsekvenser. Det är också skönt att veta att jag har gjort vad jag kan för att begränsa smittspridningen under denna säsong.

I andra länder tänker man annorlunda. I USA rekommenderas vaccin från 6 månader, i Finland vaccineras tydligen barn 6-35 månader i alla fall.

Jag tänker att det handlar om ett gemensamt ansvar. Det är inte alla som kan ta vaccin, till exempel de med vissa sjukdomar och allergier, och kanske är det just de som är mest utsatta. Som med (typ) alla andra vacciner tycker jag att nyttan överväger risken, både på individ- och gruppnivå.

Om du nu är en person som är helt övertygad om att vaccin är fel väg att gå – var då åtminstone vänlig och stanna hemma när du blir sjuk.

Sjöstedt, Strandhäll och Sjukförsäkringen.

Jag kanske börjar tycka att jag har sagt mitt i den här frågan om den totalt dysfunktionella sjukförsäkringen men det är nog inte så. Alltsedan jag såg inslaget i Aktuellt i tisdags kväll, där Annika Strandhäll vägrade debattera mot Jonas Sjöstedt, så har jag burit på en diffus känsla av irritation, utan att veta vad det egentligen handlar om. Nu tror jag att jag vet vad det var, det var lite mer som behövde uttryckas.

Där står alltså regeringens representant i frågan, Annika Strandhäll, och vägrar först och främst debattera mot en person som med all rätt är kritisk mot dagens sjukförsäkring. Därefter svarar hon inte på de frågor som reportern ställer, utan försöker i stället säga något hon uppenbarligen på förhand valt att hon vill säga. Hon vill få fram att Sverige bör ha ett sjuktal i paritet med andra länder. Redan där blir det fel. Utan att jämföra förutsättningar (exempelvis arbetstidens längd, många länder har kortare arbetsdag än vi i Sverige), så ska vi ha samma sjuktal som andra länder. Och det här ska alltså åstadkommas genom att frisera siffrorna, att överföra sjuka personer till arbetslöshet i stället för att de ska vara där de hör hemma, i sjukförsäkringen?

Nästa påstående hon vill få fram är att det måste ske en samverkan mellan olika myndigheter, där hon lite perifert nämner Försäkringskassan, men även talar om Arbetsförmedlingen, och Hälso- och sjukvården. JA till samverkan! Det behöver vi mer av. Men vad hon egentligen säger är att det bör vara mer Hälso- och sjukvårdens ansvar att ta hand om de sjuka. Menar hon då att Hälso- och sjukvården ska betala räkningarna åt sina patienter? Eller att de ska gå på Arbetsförmedlingen för att det rent teoretiskt finns ett litet uns av arbetsförmåga i ett jobb som finns 80 mil bort? Jag kan berätta att vi som jobbar med att ta hand om de sjuka gör allt vi kan för att de ska må bättre, men vi kan faktiskt inte hjälpa dem ekonomiskt. För många blir alternativet försörjningsstöd (”socialbidrag”). Kostnaderna flyttas bara runt, runt. Man kan inte forcera tillfrisknandet för t.ex. utmattningssyndrom. Ekonomiskt trångmål och osäker framtid är knappast stressreducerande. Annika Strandhäll hävdar här att alla ska ha rätt till det bästa möjliga stödet till att komma tillbaka till hälsa och arbete. Hur rimmar det med att kastas ut i osäkerheten trots att en inte fått en chans att tillfriskna?

Annika Strandhäll säger vidare ”Jaaag är inte nöjd när jag ser ett sådant här fall”. Det visades alltså i reportaget en dam med bl.a. svår artros, rullstolsburen, värkplågad och beroende av ledsagare och färdtjänst – och hon skulle alltså ha arbetsförmåga enligt bedömningen som gjorts. Jag vill fråga Annika Strandhäll: Vad tror du de ”försäkrade” som utförsäkrats är då, när du inte är nöjd? Strandhäll får det att låta som att det här fallet med damen är något undantag men faktum är att det är det inte! Det är ett fåtal av de försäkrade som faktiskt försöker leva på systemet och manipulera – för där har vi ju nästa grej – vem, som kan styra över sin tillvaro, vill leva på den ynkliga ersättning som sjukförsäkringen ger?

Sedan vägrar också vår socialminister svara ordentligt på frågor kring de statiska tidsgränser som tillämpas från Försäkringskassans håll. Efter 180 dagar prövas de försäkrade gentemot hela arbetsmarknaden.  Vad är det för magiskt med 180 dagar? ”Nu har du fått en sjukdom här, oavsett vilken det är så har du 180 dagar på dig att bli frisk innan du riskerar att behöva lämna ditt arbete, som du kan på dina fem fingrar och har haft i 20 år!”  Annika Strandhäll, varför står du och försvarar det som alliansen införde och som ni i regeringsposition bara förstärkt?

Slutligen står Strandhäll där och pratar om åtgärder som hon kommer att införa. Jag ser med stor spänning fram emot vad det kan vara som kommer från regeringshåll den här gången, men tyvärr har den här regeringen i den här frågan gjort mig så desillusionerad att jag bara väntar mig en förvärring. Då hon pratar om att det behövs att en tidigare i förloppet ser över rehabiliteringen så skulle det inte förvåna mig om det införs en ännu tidigare tidsgräns för att vi som jobbar med drabbade personer ska arbeta snabbare (och själv hamna i väggen) för att få dem friska. Flera gånger i inslaget nämner hon hälso- och sjukvårdens ansvar, således verkar det som att hon försöker skjuta över ansvaret för att de ”försäkrade” blir utan försörjning på oss, som skriver oss formligen ihjäl för att försöka hjälpa dem att eventuellt få ekonomisk trygghet. Ja, jag raljerar, men det är väl så det blir när en tappar förtroendet för en minister. Viss självbevarelsedrift verkar hon ju i alla fall ha, eftersom hon tydligen inser att Jonas Sjöstedt har rätt.

Förstår inte människor i maktposition att problemet inte ligger på den nivå de vill få det till? Vi behöver se över hela samhällsapparaten för att få det här att hålla framöver. Idag fungerar samhället som en sorteringsapparat, där de som faller för att de inte klarar den ökade pressen i arbetslivet, inte har någon trygghet och riskerar att bli totalt marginaliserade. Om vi inte vänder på det här kommer det till slut att finnas en mycket liten ”elit” kvar, som klarat av pressen, och obegripliga mängder värdefull kunskap och arbetskraft faller bort. Vi är alla människor med våra egna gränser. Idag börjar alltför många närma sig sin gräns för vad de klarar av. Och om vi inte kan se till att de i första hand inte hamnar där, måste vi hjälpa dem att komma tillbaka så långt de kan. Det är vår jävla skyldighet.