Coronakrisen. Den kan ju i det här läget inte ha undgått någon. Men vad gör den med oss? Nu menar jag inte vad den gör med oss rent medicinskt, vad den gör med oss rent politiskt, eller hur den påverkar världsekonomin. Utan vad gör den med oss människor? Överallt i sociala medier sprids det ”coronainlägg” som går att dela in i olika kategorier. Att hjälpa varandra, konserter online, virtuella besök i museer. Karantänsinlägg, vad hittar en på då en ska vara fysiskt ensam under en längre tid? Vi känner alla igen det där. Jag tycker det blir svårt att sålla, en blir överöst av coronakrisen, coronalivet, coronavardagen, corona, corona… Vad är det egentligen som blir uppenbart när delar av vår tillvaro tas ifrån oss och kraven ställs på att vi ska vara solidariska med varandra?

Rent medicinskt är det ju begripligt. Jag är ingen expert i infektionsmedicin, epidemiologi eller virologi men jag begriper vad som skrivs och tror jag har grundutbildningen att ändå värdera källorna på ett hyfsat sätt. Vi konstaterar: Många med få eller inga symtom, de flesta blir inte särskilt sjuka, även unga kan bli väldigt dåliga men jämfört med antalet bärare som vi inte ens vet om så är det relativt få, vi måste skydda vissa riskgrupper. Smitta från person till person, framför allt droppsmitta, håll avstånd! Folk dör även utan corona, sköra personer dör av andra infektioner också, såsom influensa. Vi måste försöka finna sans och balans i medieflödet men budskapet är uppenbart: Försök bespara sjukvårdens resurser eftersom det kommer att bli många insjuknanden på samma gång eftersom viruset är nytt och har en tendens att gå ned i lungorna på en del personer. Och folk kommer samtidigt att få sina hjärtinfarkter, blindtarmsinflammationer och höftfrakturer, vilket gör att vården som redan är ansträngd kommer att bli starkt belastad. Det här borde ju alla, oavsett utbildningsnivå, ja även om en gått ”livets hårda skola”, begripa. Men gör de det?

Coronakrisen ställer inte bara krav på att ta till sig den här grundläggande informationen och de klara och tydliga råden från Folkhälsomyndigheten och andra myndigheter. Den ställer krav på intellektet att försöka lyfta sig ur sin bubbla och se ur ett annat perspektiv. Mentalisera, sätta sig in i andras situation. Människor raljerar över personer som är rädda för smittan. Hur kan jag veta vad den andra personen varit med om? Den kanske har njursvikt och därmed är infektionskänslig? Den kanske har sett sjukdomstillstånd hos närstående, som jag inte har en aning om? Den kanske bär på en ångest som jag aldrig kan relatera till. Respektera andra och deras upplevelse av det här!

Hur länge som helst kan jag skriva om mentaliteten ”reglerna gäller inte mig” och hur sörlänningar och stadsbor lär komma åkande med sina glänsande skotersläpar uppefter E12 och andra huvudvägar, men detta finns det tillräckligt skrivet om redan.
Det händer också att det dyker upp 70+-are i media och deklarerar att de minsann inte är rädda för smittan! För de ska ju ändå dö snart! Där behöver vi ju också lyfta perspektivet – om de nu vill dö och skiter i om de blir smittade, hur många har de tänkt ta med sig när de lämnar jordelivet, rent krasst? I så fall får de ju ta och krypa in under en gran någonstans, och inte konsumera någon sjukvård medan de dör sin självvalda hjältedöd i corona. Det är inte en tid för att framhålla sin tjurskallighet när det gäller att göra som en själv vill. Solidaritet gäller. Visst kan väl ändå fyrtiotalisterna, som upplevt Folkhemmet, förstå det?

Solidaritet, ja. Företag kommer fram och lånar ut personal till vården där den är hårt belastad. Det är nu det gäller. Vilka gör det, och vilka gör det inte? Vilka företag fortsätter prioritera i sammanhanget onödig verksamhet för att driva in pengar, och vilka går in i ett beredskapsläge för att kliva fram och hjälpa samhället? Jag noterar, och jag tänker inte glömma.

Världen kommer inte att vara densamma efter det här. Ja, för det finns ju ett ”efter”, det ska vi komma ihåg. Vi kommer att vara förändrade på insidan skallbenet också. Förhoppningsvis till det bättre, förhoppningsvis med fler insikter om vad som egentligen är viktigt.