Tänk dig att du jobbar som, låt oss säga, cancerläkare. Du har en god arsenal av läkemedel och olika behandlingar som du ger dina patienter för att uppnå så gott resultat som möjligt. Men plötsligt fråntas du flertalet effektiva läkemedel. Du får veta att du inte har kompetensen att behandla med dessa läkemedel och din bedömning att dessa läkemedel är de rätta, är helt plötsligt fel. Det får du höra av någon som inte har spenderat åratal på universitet och som utbildningsläkare. Personen har aldrig träffat dig, eller dina patienter. Det här sker dessutom från en dag till en annan – så du har ju hunnit inge hopp hos patienten, du har hunnit trösta i ångesten kring att det inte ska gå bra, du har lagt upp en behandlingsplan och en reservplan, och du har inlett behandling med läkemedlet. Patienten har litat på dig och gjort precis som du har sagt. Och mitt i allt, så dras behandlingen in. Du och patienten kastas bakåt i behandlingsförloppet och nu måste du hitta ett alternativ, som vanligtvis inte finns. Hade du fått fortsätta med behandlingen i ett par månader till hade patienten blivit botad, men nu är all tidigare given behandling i det närmaste meningslös.
Så där är det att jobba gentemot Försäkringskassan i dagsläget.
Jag har beskrivit det förut. En sjukskriven patient når dag 180 och från att ha varit totalt inaktiv i rehabiliteringsförloppet så vet Försäkringskassan plötsligt allt om patientens tillstånd och ger avslag. Motiveringen är en standardfras, som högdraget förklarar det inte ens bevisats att det finns en nedsättning med ¼ av arbetsförmågan, när en jämför med alla på arbetsmarknaden normalt förekommande sysselsättningar. Där har jag under ett halvårs tid beskrivit hur personen är helt ickefunktionell i sin vardag, kanske blir helt slut av att formulera ett mejl eller göra något oplanerat måste, som att hämta ut läkemedel på apoteket, men Försäkringskassan ser ändå att här finns möjlighet att arbeta. En vanlig formulering är att ”det finns ingen medicinskt styrkt planering att du är åter i din ordinarie sysselsättning innan dag 364 i rehabiliteringsförloppet” – ETT HALVÅR INNAN datum är uppnått! Försäkringskassan tror sig kunna överblicka ett halvår framåt medan jag, som väl ändå har den medicinska professionen, faktiskt inte kan lova att personen är helt funktionell ett halvår senare. Det är som att handläggarna spelar dumma, totalt blåsta faktiskt, i fråga om att livet händer. De vägrar inse att det finns en tillvaro utanför lagar och regler och fyrkantiga rum, och de vägrar att inse att det är människoliv de spelar med. Människoliv. Ni tar livet av mina patienter. Ja, kanske inte bokstavligt i så många fall, men i vart fall bildligt.
Till alla er som jobbar på Försäkringskassan: Hur kan ni? Rent allvarligt, hur har ni mage att förstöra människors liv på det här sättet? Jag vet att ni också är eller en gång har varit människor men har ni den minsta gnutta medmänsklighet så kan ni bara inte vara kvar där och sitta och svinga bilan som ni gör. Vad är era sjuka incitament för det här? Ni gömmer er bakom tomma standardfraser som passar lika illa på patienten som en sju nummer för stor skjorta. Ni hänvisar till försäkringsmedicinska rådgivare som uttalar sig på områden de inte har en aning om. Och ni har era ”försäkrade” i ert våld.
Nej, det här blev inte professionellt nyktert men jag går snart sönder. Jag försöker i alla fall se till alla människors bästa.
