Svar på insändaren ”Sju frågor om rennäringen”

Här nedan publicerar jag Jörgen Stenbergs svar på en insändare som kom i VK för några dagar sedan. Det är ett långt svar, men de frågor som ställdes kan inte besvaras med så få ord som en insändare maximalt får ha. Läs hela texten, den ger ett perspektiv som vi alla behöver ha.

Insändaren som han svarar på kan du läsa här.

———

Sju svar om rennäringen. Ja, kanske till och med åtta.

För några dagar sedan publicerades en insändare i VK, med sju frågor om rennäringen. Flera kommenterade den i lite nedlåtande ton, om att de ansvariga aldrig skulle svara mm. Jag påbörjade ett svar, men när det var klart var det lite för långt för att kunna publiceras som en kommentar till insändaren. Svaret var för långt även för att kunna bli egen insändare, så därför publicerar jag det på den här bloggen, som tillhör min särbo.

Varför finns det renar vid kusten och varför finns det renar överhuvudtaget i Sverige? Varför är renskötseln kopplat till ett folk och inte fritt konkurrens-utsatt, gentemot världens alla italienare, tyskar – och svenskar? Att besvara alla frågorna som är ställda här, kräver egentligen en hel avhandling. Svaret är både enkelt och självklart, likväl som ytterst komplext och extremt svårt att bara med några meningar ge. Jag gör dock ett försök. Det blir utifrån mitt perspektiv som varandes renskötande inom Malå skogssameby. Förutsättningarna varierar ganska stort mellan olika områden och olika samebyar, sätten att hantera de likaså. Det finns allt som oftast generellt inga enkla sanningar, i komplexa skeenden och sammanhang. Ej heller så när det gäller detta.

Ca 25% av den samlade landmassan på hela planeten Tellus är renbetesmark. Det kan vara bra att ha som ett utgångsläge och ledtråd, i svaret kring frågan varför det finns renar vid Bottenviken. Ett tjugotal olika folk har utvecklat sina kulturer runt och av renen, så det samiska är på intet sätt unikt i det fallet. Renen har alltså inte importerats till området som ett främmande djurslag. Den hör till markerna, vattnen, myrarna, hedarna och fjällen. Om renen aldrig tämjts av människan, aldrig blivit domesticerad, då hade renen ändå rört sig mellan Bottenviken och Atlanten. Bytt betesmarker utifrån årstid och behov/ tillgång på bete. Att renen rör sig österut på hösten och västerut på våren, i detta område, är alltså inget som renskötaren uppfunnit och hittat på, det är en del av djurets eget naturliga beteende.

Höst och vintertid är lav en del av den naturliga födan. Forskning har visat att mängden lav i Sverige har mer än halverats sedan 1960. En tanke som lätt föds från det är att det beror på för mycket och för hårt betestryck från renen. Dock är verkligheten så att mängden lav minskat lika mycket likväl utom som inom renskötselområdet. Den främsta orsaken till det är skogsbruket. Förtätade skogar och plantager på magra hedmarker, har en väldigt hämmande effekt på lavens utbredning och förekomst. Det tillsammans med att vattendammar förvandlat älvdalars hedland till sjöar och att samhällets allmänna ökade behov av infrastruktur, har gemensamt skapat den förändrade situationen för laven.

Lav = mat. Om människans föda skulle minska i stor utsträckning och dessutom fragmenteras, spridas ut på olika bord i ett stort rum, då skulle man inte sitta stilla vid ett bord och äta lite och gå isäng hungrig. Man skulle röra sig mellan borden och över större geografisk yta, för att äta, jämfört med om all mat låg helt oinskränkt framför en. En ren har samma beteende i det fallet. Den måste nyttja större marker desto mer fragmenterat dess betesområden blir. Det är en orsak till att det kustnära betet nyttjas mer frekvent idag än för 60-70 år sedan. Kustlandet har dock alltid varit en helt naturlig del av renens betesgång. Nu mer än förr.

En annan orsak som styr hur betesmarkerna nyttjas och hur fort en betestrakt lämnas, är störningsgraden och den betesro som en renhjord har. För 40, 80 eller 100 år sedan, var exempelvis omfattningen av jakten med löshund, helt annorlunda än idag. Ripa jagades vintertid, på skidor, med snaror eller gevär. Barmarkstid gick inga människor längs med en fjällsida, med hundar framför sig. Vissa dagar kan en ren skrämmas mer av yttre hot, andra dagar kan den vara lite mindre störningskänslig. Dock påverkas den alltid på något sätt av människsns eller rovdjurs aktiviteter.

Inom min sameby (Malå) har vi haft gps- försedda renar i femton år. Under denna tid har många många, ja helt enkelt extremt mycket data samlats in. Ur allt detta material blir det tydligt hur exempelvis renens rörelsemönster förändras när älgjakten börjar. Det blir rörelse. Betesron störs. Det är komplexa kedjor som ligger bakom vid vilken tidpunkt, eller vars överhuvudtaget, en renhjord betar två månader senare.

Om man älskar renens närvaro, då dyker ytterst sällan frågeställningen upp – varför är den inte nån annanstans, helst instängd i hage. Utifrån det tolkar jag din fråga som att inte just du älskar renar. Om det är så att man störs av renens närvaro i det kustnära landet, då är engagemang för renens betesro och bevarande av dess betesmarker, ett fantastiskt bra sätt att kanalisera sin irritation på. Homogena, restaurerade lavmarker, där renen kan beta störningsfritt, är en nyckel i frågan kring ett lägre kustnära betestryck. Måhända sitter just du på kunskaper och infallsvinklar som kan hjälpa renen på olika sätt. Känn dig i så fall inte rädd för att kontakta den sameby, på vars marker du lever.

På frågan kring varför renen flyttas om det är lite snö, är svaret att renen behöver i allt väsentligt byta betesmarker, även om det så skulle vara barmark året om. Snön i sig är inte styrande i det, även om snöns konsistens och mängd kan styra. En motsägelse, komplext – javisst. Sommartid betar renen gräs, örter, löv mm. På höst och vinter betar den av förklarliga skäl inte gräs, örter och löv. Att stanna på de enorma myrmarker, som är vårt sommarland, vore döden för en ren på vintern. Renen vet detta och därför söker den sig sucessivt till magrare hedland, när september, oktober månad nalkas. De hedland som den betar under förhösten räcker oftast bara under den specifika perioden. Renskötaren har ytterst liten inverkan på detta. Man kan hålla ihop och samla renar mot vissa områden, för att de inte ska hamna för fort till nästa betestrakt, men vill renen själv byta trakt, då gör den det. Idag, likväl som på samma sätt som den gjorde när renen opåverkat av människan nyttjade landet. För att förstå principen kan man se på renhjordarna i Canada, som rör sig över 120-130 mil stora områden varje år. Om de tvingades att stanna efter tio mil, då överlever de inte. Renen är ju inte det enda djuret på planeten som som behöver stora och geografiskt skilda områden, för sin överlevnad. Andra såna arter återfinns såväl i havet/älvarna som i luften.

Fodring av renen är inte norm inom renskötseln. Det är sammankopplat till dåliga betesförhållanden. Med dåligt bete menas inte brist på bete, utan att tillgängligheten blir begränsad/låst. Temperaturer vintertid som pendlar mycket mellan plus och minus, ger hårda skikt i snön, alternativt ren isbildning. Stora mängder snö, är en annan sak som kan låsa betet/ göra så att renen slutar gräva efter mat. Så har det alltid varit. På 1890-talet var det flera dåliga år. 1910-talet hade nåt enstaka. 1936 var det stor katastrof, genom väldiga mängder snö. 1966 är ett omtalat dåligt år. Sak samma med 1977 och 1987-88. Renens eget krishanteringsystem såna gånger är att sluta följas. Den sprider ut sig i små grupper, eller en och en. Den söker sig från lavhedarna och in i granskogens hänglavar. Där finns livet för den ren som vill överleva. Renskötaren har genom historien inte haft nåt val vid såna tillfällen, annat än att i möjligaste mån försöka att styra renen mot täta granlider och buskiga myrgranars lavar. Om dagens renskötare försöker hantera dessa förhållanden på samma sätt som tidigare generationers renskötare gjort, då dör renen. Dagens produktionsskogar är i mångt helt sterila, i jämförelse med naturskogen.

Som tidigare nämnts är dåliga snöförhållanden nånting naturligt förekommande, med olika mellanrum. Under den senaste tjugoårs-perioden har de dåliga vintrarna dock varit fler, jämfört med mellan 1890-2000. Orsaken till detta är som alla förstår ett varmare klimat. Ett av människan skapat varmare klimat. Även om snön förändras efter en blida, efter regn, behöver det inte innebära att betet är 100% låst. Ett 100% totalt låst bete, behöver inte heller innebära att det är låst en hel vinter. Milt väder kan lossa upp hårda skikt i snön. Blåsväder kan sen torka upp snön så att den inte fryser och blir hård igen. Ofrusen mark kan under snötäcket tina stenhård snö underifrån. Om ett bete är 75% låst i början av januari, kan samma område vara mycket mer tillgängligt i mars. Det är som en grundförutsättning för problematiken. Saker kan ju såklart utvecklas bara till det sämre också förstås. Men det vet man inte i förväg.

Renen är inte skapt för att äta foder. Fodret är endast ett medel för att få renen att överleva svåra betesförhållanden, när människan tagit bort dess naturliga sätt att hantera den situationen. En viss del av renarna i en hjord har alltid lite svårare att ställa om sig till att leva på foder. Magarna är känsliga när det gäller födan. Att stänga in renarna i en hage för helutfodring är det absolut sista alternativet som en renskötare väljer. Alla renar, särskilt de som har svårare med omställningen från naturbete, mår bättre om man fodrar i guds fria natur, istället för i hage. Det handlar ytterst och endast om djurhälsan, valet som man gör. Vetskapen att ett låst bete kan öppnas upp igen, om vädret är gott, gör ju att även den extremaste situation där en hel renhjord tvingats in i hage, kan förändras så att hjorden kan släppas på fritt bete igen. Om man fraktar upp, eller behåller renarna på sommarlandet hela tiden, är man helt och hållet i fodrets makt, tills all snö försvunnit, emedan det naturliga betet inte existerar där överhuvudtaget alls, under den årstiden. I en sån medvetet vald situation, väljer man ett alternativ som är sämre för just djurhälsan och djurets hälsa är allt.

Om betet blir helt fullständigt låst, då måste man däremot snarast in i en hage. På två dagar kan man tappa kontrollen helt över en hjord, när de sprids i jakt på hänglav som inte finns. Snabba och väl avvägda beslut, hör till renskötarens vardag.

Självaste frågeställningen – varför stannar/ utfodrar man inte i renens sommarbetes-områden – bär en tydlig signal i sig att man antingen inte förstått, eller vill acceptera, renen som en naturlig del av allt levande, i detta område. Det är i sig förvisso ingen ovanlig tanke eller åsikt. En fråga att ställa sig är dock om huruvida renens närvaro känts mer självklar och accepterad, om den varit ett jaktbart vilt och en del i det svenska kulturarvet, jämfört med att det är som nu, där den bär ett samiskt kulturarv, där just samer, som ett av ett tjugotal olika folk i världen, utvecklat en väldigt stor del av hela sin kultur runt djuret. Om självaste ägandet och den helt avgörande betydelsen som djuret har, för en annan kultur än sin egen, är ett problem i sammanhanget, då synliggör det ganska tydligt ett problem som FN identifierat över hela världen, när det gäller urfolks rätt till sin egen kultur. Det är alltså inte unika frågeställningar i Tavelsjö, Nordmaling eller i Lövånger. Det fenomenet finns överallt där stater koloniserat andra folk, för sin egen uppbyggnads skull.

Renar på väg är ett kärt ämne. Om man tänker tanken att man håller renarna från alla vägar, hur långt ifrån vägen måste man hålla kanten för att renarna inte ska hamna på vägen? En kilometer? Med tanke på att helt vanlig promenadtakt för en människa är ca fyra km per timme och att man inte kan vara överallt hela tiden, då blir ett minimum kanske fem kilometer, men helst en mil, om man ska hinna vända tillbaks renarna från vägen. Om du tittar på en karta över Västerbotten – finns det många platser på den där du kan färdas en mil i alla riktningar från en punkt, utan att passera trafikerade vägar? Självaste tanken på att renar ska hållas från vägarna, när vägarna går kors och tvärs genom renen naturliga och traditionella, ej av människan skapade betesområden. Den tanken innebär i praktiken att man vill att renen som art, ska förpassas ur naturen och in i djurparker och hägn. Den åsikten kan man ha förstås, men det leder ju till en undran kring varför den åsikten finns.

Antalet dödsolyckor på väg i kollisioner med djur, är företrädelsevis vanligast med älgar. Det finns älgfarmer här och var där besökare får möta älgen. Hur kommer det sig att diskussionen inte existerar kring att älgjakt och älgköttsproduktion, ska bedrivas i hägn och att alla där utanför levande älgar ska utrotas helt? Det handlar ju trots allt om människors liv och hälsa?

Älg, ren. Svenskt, samiskt. Hatet mot renen är lätt att kanalisera, den ska förbjudas, sättas i hägn. Det är norm och accepterat. Ibland förstår man inte som frågeställare vad det är man frågar om. Vad frågeställningens svars-alternativ egentligen bär inom sig. När det gäller frågan kring varför renen måste vara på vägen, väljer jag att tänka att din fråga kommer sig från otänkthet, inte en bakomliggande åsikt att renen ska bort på grund av den kulturella arv som den bär på sin rygg. Älgens rätt att existera, är självklar, även om inte vem som helst bara kan ta ett gevär och skjuta den var helst den står.

Statistik kring hur många renar som dödas i trafiken, finns på sametinget.se. För min del (Malå) verkar det vara mer än 300 st under ett specifikt år. Kändes lite mycket, men kan stämma. Vi har inget stängsel mot E4 och ej heller på en del av stambanan, så det kräver sin tribut. Dessutom är våra renar på trafikerade vägar året om.

När det gäller döda renar på väg, tas en väldigt stor del av dessa bort av renägare. För att göra detta krävs i formell mening utbildning arbete på väg. På vägar med frekvent trafik är det en riskfaktor att utföra detta arbete. Längs med E4, där min sameby vissa vintrar mist 50-80 renar, är det fullständigt livsfarligt att stanna en bil med varningsblinkers på och dra en död ren och lasta den på en släp. Renägaren kan enligt min mening, ta en del av ansvaret för detta, men i vissa fall måste Trafikverket ta sitt ansvar, när det gäller att hålla säkerheten vid olika insatser på landets större vägar. Detta av rena säkerhetsskäl och att vägen som sådant är nånting som tillkommit i renens traditionella område, inte tvärt om.

När det gäller förebyggande av risk för olyckor, har reflexer på hondjuren haft stor betydelse. Samebyar har även deltagit i projekt för att hitta sätt att varna i stunden – genom radiosändare och mottagare på plogkäppar. Lösning på den utmaningen är inte funnen, men klart är att renskötare måste bli bättre på att ta bort varningsskyltar och sopsäckar när en betestrakt lämnats, så att en varning är aktuell och relevant. Där brister det tyvärr ibland.

I förebyggandet av risken för olyckor, vänds blicken och frågeställningen allt som oftast mot renskötaren.

-Varför gör du inte mer? -Varför är du här överhuvudtaget?

Den helt uppenbara frågeställningen ställs inte, tänks inte. HUR kan man fortfarande ha mil efter mil efter E4:an ostängslat, öppet och helt fritt för alla de djur att stå på och passera, trots att renens skötare och vårdare skrikit, bönat och bett om stängsel i flera årtionden?

Hur kan man?

Hur?

?

Att per automatik skuldbelägga renens skötare och vårdare, för att renen finns inom den fjärdedel av planeten Tellus samlade landmassa som kallas renbetesmark, istället för att se hela samhällets ansvar och roll i problematiken, är en enkel lösning. Så fungerar väl dock människan. Även jag ser enkla lösningar på komplexa ting, när jag inte ser och förstår helheten. Tanken att renen som art endast finns här pga att ”lapparna” för den hit, är ett typexempel på det.

Att renskötsel bedrivs i form av företag, är en självklarhet. Det behöver man inte ens nämna i sammanhanget. Att du nu ändock nämner det kopplat till naturfolk, ger en signal om att du antyder att det skulle vara en motsättning i självaste tanken natur/urfolk och företagande. Att urfolk och företagande problematiseras ger inte så bra känsla rent generellt, emedan ett sådant tankegods bottnar i den rasbiologiskt grundade lapp ska vara lapp politiken. Den eventuella problemställningen, borde alltså mana till lite eftertanke hos den som tänker det och framförallt hos det omgivande samhället, som tillsammans formar de tankar som bildar ett samhälles etiska riktlinjer och normer. Är inte urfolks rätt till företagande och att själva få välja hur ens kultur och näringar ska utvecklas självklar, vilket samhälle har man då?

All mänsklig aktivitet, ger avtryck i dagens värld. Mer eller mindre är det så. Bara att jag ligger här och skriver på telefonen, tar energi på nån server och kräver mineraler till min telefon. Den moderna människan sätter spår. Tillhörandes ett urfolk eller ej. Varandes ett naturfolk, eller ej. Ja, kanske inte såtillvida att man hör till ett folk i det djupaste av Amazonas och inte använder nån modern teknik överhuvudtaget. Fast även där gör ju det moderna sitt intåg. I varierande grad och allt eftersom.

Det är inget ovanligt argument mot renskötselns berättigande, att man inte går och åker skidor, utan använder moderna hjälpmedel, på samma sätt som resten av samhället utvecklats och gör. -Samerna är inget urfolk emedan de kör skoter, motorcykel och gudbevars även bil. Att vara ett urfolk är inte liktydigt med att man måste ha noll-utsläpp och inte lämna ett endaste spår efter sig på vår jord. Utmaningen i och ansvaret över att inte göra det, delar vi alla människor, precis lika mycket, oavsett etnicitet och kulturell tillhörighet. När det gäller spår efter mänsklig verksamhet i naturen, finns det lagar och förordningar att förhålla sig till. Dessa är framtagna i den demokratiska ordning som den svenska staten nu ska vara uppbyggd på. Det gäller barmarkskörning med motorcykel i fjällmiljö, likväl som för harvning med markberedare, i skogssamiska kulturmiljöer. Mycket här kan bli bättre, på alla områden. Många samebyar har därför arbetat fram terrängkörningsplaner för att minska markslitaget. Drönare har kommit mer och mer de senaste åren och dess användning har inom flera samebyar minskat användningen av helikopter markant, vilket har en stor effekt på de samlade mängderna utsläpp som även renskötselarbete genererar.

Du undrar lite kring bilden av att renskötseln verkligen är ett med naturen. En sak som väldigt tydligt visar på att det är på det viset, är att om renskötseln som sådan förbjöds imorgon. Upphör, slutar att existera. Totalt och fullständigt. Då kommer ändock några tusen renar att beta i Nordmaling nästa vinter. Och i Vindeln, Burträsk och Skellefteå. Renens rätt att existera som art kan aldrig upphöra, även om populistiska vindar skulle driva igenom ett stopp för renens kulturbärande roll för det samiska. Om man bedriver en verksamhet (renskötsel) där ingenting annat förändras än att ens kultur dör om den upphör, då är det om något en verksamhet som är ett med naturen. Det sker på djurets och naturens vilkor, även om renskötaren ibland/ ofta numera, lyfter renar med lastbil förbi mänskligt skapade hinder, eller vill spara renens energi från långa flyttningar per fot.

Som jämförelse kan man tänka lite kring kon och jordbruket, som i mångt också är helt utlämnat till naturens nycker. Men om jordbruket upphör, då upphör även kons existens i dessa trakter. Det finns inget naturligt habitat här för kor och det är ju inte konstigt, emedan den har sitt ursprung i Mellanöstern, Asien och från uroxar i sydeuropa. Där kan man ana en skillnad mellan vad som är ett med naturen och det som är beroende av naturen, men inte i symbios med. Kon är ju ändock en omistlig del av det svenska kulturarvet och folksjälen och jag skulle aldrig någonsin ifrågasätta detta, även om dagens bonde slår sitt hö med slåttermaskin istället för lie.

-Staten äger ofantliga mängder fiskevatten. När det gäller vem som äger vad i den frågan, är det nog inte så enkelt att helt tvärsäkert fastslå att det per automatik tillhör staten. Vår högsta domstol fastslog för inte så länge sen att den part som ägde rätten att förvalta jakten och fisket i en specifik sameby, var just samebyn, inte staten. Rättsliga och politiska processer, kring staters och urfolks rättsliga förhållanden mellan varandra, är vanliga företeelser över hela världen, där stater bär en kolonial historia och nutid. Längden på ens kranium har varit en faktor kring den västerländska rättsuppfattningen kring äganderätt. Att ha lagar som är rasbiologiskt grundade, är en skam för alla länder som har det. Därför är det glädjande att även samisk äganderätt vinner framgång i juridiken.

När det gäller undantagsvatten för samebyar, sker denna tillämpning utifrån hur stor samebyn är och hur många människor som den består av. En annan beståndsdel är hur pass produktiva vatten som finns inom samebyn och då landar ekvationen i hur mycket vatten som en sameby är i behov av att ha för eget bruk. Allt övrigt vatten säljs det så vitt jag nu vet fiskekort på.

Malå, den sameby som alltså jag tillhör, samt alla övriga skogssamebyar, är dock undantaget. Vi har undantagsvatten för byns medlemmar, men det är ytterst marginellt och inga behovsuträkningar ligger till grund. Det är ett av många arv från rasbiologin som fortfarande återges i lagtext år 2023. Skogssamer skulle upphöra att existera pga sämre ras än fjällsamer och behövde således sämre lagskydd och rättigheter.

Nåväl, många ord blir det och ändock har jag bara skrapat på ytan. De sju frågorna går inte besvara med annat än en avhandling, om man ska vara seriös och det här är då förordet.

Med vänliga hälsningar

Jörgen Stenberg
Renskötare och sekreterare i Malå sameby.