Om lavskrikan

I mitten av 30-årsåldern, mamma, läkare med främst psykiatrisk inriktning, av samiskt ursprung, vänsterpartist utan parlamentariska uppdrag.

Det är människor ni hanterar.

Tänk dig att du jobbar som, låt oss säga, cancerläkare. Du har en god arsenal av läkemedel och olika behandlingar som du ger dina patienter för att uppnå så gott resultat som möjligt. Men plötsligt fråntas du flertalet effektiva läkemedel. Du får veta att du inte har kompetensen att behandla med dessa läkemedel och din bedömning att dessa läkemedel är de rätta, är helt plötsligt fel. Det får du höra av någon som inte har spenderat åratal på universitet och som utbildningsläkare. Personen har aldrig träffat dig, eller dina patienter. Det här sker dessutom från en dag till en annan – så du har ju hunnit inge hopp hos patienten, du har hunnit trösta i ångesten kring att det inte ska gå bra, du har lagt upp en behandlingsplan och en reservplan, och du har inlett behandling med läkemedlet. Patienten har litat på dig och gjort precis som du har sagt. Och mitt i allt, så dras behandlingen in. Du och patienten kastas bakåt i behandlingsförloppet och nu måste du hitta ett alternativ, som vanligtvis inte finns. Hade du fått fortsätta med behandlingen i ett par månader till hade patienten blivit botad, men nu är all tidigare given behandling i det närmaste meningslös.

Så där är det att jobba gentemot Försäkringskassan i dagsläget.

Jag har beskrivit det förut. En sjukskriven patient når dag 180 och från att ha varit totalt inaktiv i rehabiliteringsförloppet så vet Försäkringskassan plötsligt allt om patientens tillstånd och ger avslag. Motiveringen är en standardfras, som högdraget förklarar det inte ens bevisats att det finns en nedsättning med ¼ av arbetsförmågan, när en jämför med alla på arbetsmarknaden normalt förekommande sysselsättningar. Där har jag under ett halvårs tid beskrivit hur personen är helt ickefunktionell i sin vardag, kanske blir helt slut av att formulera ett mejl eller göra något oplanerat måste, som att hämta ut läkemedel på apoteket, men Försäkringskassan ser ändå att här finns möjlighet att arbeta. En vanlig formulering är att ”det finns ingen medicinskt styrkt planering att du är åter i din ordinarie sysselsättning innan dag 364 i rehabiliteringsförloppet” – ETT HALVÅR INNAN datum är uppnått! Försäkringskassan tror sig kunna överblicka ett halvår framåt medan jag, som väl ändå har den medicinska professionen, faktiskt inte kan lova att personen är helt funktionell ett halvår senare. Det är som att handläggarna spelar dumma, totalt blåsta faktiskt, i fråga om att livet händer. De vägrar inse att det finns en tillvaro utanför lagar och regler och fyrkantiga rum, och de vägrar att inse att det är människoliv de spelar med. Människoliv. Ni tar livet av mina patienter. Ja, kanske inte bokstavligt i så många fall, men i vart fall bildligt.

Till alla er som jobbar på Försäkringskassan: Hur kan ni? Rent allvarligt, hur har ni mage att förstöra människors liv på det här sättet? Jag vet att ni också är eller en gång har varit människor men har ni den minsta gnutta medmänsklighet så kan ni bara inte vara kvar där och sitta och svinga bilan som ni gör. Vad är era sjuka incitament för det här? Ni gömmer er bakom tomma standardfraser som passar lika illa på patienten som en sju nummer för stor skjorta. Ni hänvisar till försäkringsmedicinska rådgivare som uttalar sig på områden de inte har en aning om. Och ni har era ”försäkrade” i ert våld.

Nej, det här blev inte professionellt nyktert men jag går snart sönder. Jag försöker i alla fall se till alla människors bästa.

Coronamentaliseringen

Coronakrisen. Den kan ju i det här läget inte ha undgått någon. Men vad gör den med oss? Nu menar jag inte vad den gör med oss rent medicinskt, vad den gör med oss rent politiskt, eller hur den påverkar världsekonomin. Utan vad gör den med oss människor? Överallt i sociala medier sprids det ”coronainlägg” som går att dela in i olika kategorier. Att hjälpa varandra, konserter online, virtuella besök i museer. Karantänsinlägg, vad hittar en på då en ska vara fysiskt ensam under en längre tid? Vi känner alla igen det där. Jag tycker det blir svårt att sålla, en blir överöst av coronakrisen, coronalivet, coronavardagen, corona, corona… Vad är det egentligen som blir uppenbart när delar av vår tillvaro tas ifrån oss och kraven ställs på att vi ska vara solidariska med varandra?

Rent medicinskt är det ju begripligt. Jag är ingen expert i infektionsmedicin, epidemiologi eller virologi men jag begriper vad som skrivs och tror jag har grundutbildningen att ändå värdera källorna på ett hyfsat sätt. Vi konstaterar: Många med få eller inga symtom, de flesta blir inte särskilt sjuka, även unga kan bli väldigt dåliga men jämfört med antalet bärare som vi inte ens vet om så är det relativt få, vi måste skydda vissa riskgrupper. Smitta från person till person, framför allt droppsmitta, håll avstånd! Folk dör även utan corona, sköra personer dör av andra infektioner också, såsom influensa. Vi måste försöka finna sans och balans i medieflödet men budskapet är uppenbart: Försök bespara sjukvårdens resurser eftersom det kommer att bli många insjuknanden på samma gång eftersom viruset är nytt och har en tendens att gå ned i lungorna på en del personer. Och folk kommer samtidigt att få sina hjärtinfarkter, blindtarmsinflammationer och höftfrakturer, vilket gör att vården som redan är ansträngd kommer att bli starkt belastad. Det här borde ju alla, oavsett utbildningsnivå, ja även om en gått ”livets hårda skola”, begripa. Men gör de det?

Coronakrisen ställer inte bara krav på att ta till sig den här grundläggande informationen och de klara och tydliga råden från Folkhälsomyndigheten och andra myndigheter. Den ställer krav på intellektet att försöka lyfta sig ur sin bubbla och se ur ett annat perspektiv. Mentalisera, sätta sig in i andras situation. Människor raljerar över personer som är rädda för smittan. Hur kan jag veta vad den andra personen varit med om? Den kanske har njursvikt och därmed är infektionskänslig? Den kanske har sett sjukdomstillstånd hos närstående, som jag inte har en aning om? Den kanske bär på en ångest som jag aldrig kan relatera till. Respektera andra och deras upplevelse av det här!

Hur länge som helst kan jag skriva om mentaliteten ”reglerna gäller inte mig” och hur sörlänningar och stadsbor lär komma åkande med sina glänsande skotersläpar uppefter E12 och andra huvudvägar, men detta finns det tillräckligt skrivet om redan.
Det händer också att det dyker upp 70+-are i media och deklarerar att de minsann inte är rädda för smittan! För de ska ju ändå dö snart! Där behöver vi ju också lyfta perspektivet – om de nu vill dö och skiter i om de blir smittade, hur många har de tänkt ta med sig när de lämnar jordelivet, rent krasst? I så fall får de ju ta och krypa in under en gran någonstans, och inte konsumera någon sjukvård medan de dör sin självvalda hjältedöd i corona. Det är inte en tid för att framhålla sin tjurskallighet när det gäller att göra som en själv vill. Solidaritet gäller. Visst kan väl ändå fyrtiotalisterna, som upplevt Folkhemmet, förstå det?

Solidaritet, ja. Företag kommer fram och lånar ut personal till vården där den är hårt belastad. Det är nu det gäller. Vilka gör det, och vilka gör det inte? Vilka företag fortsätter prioritera i sammanhanget onödig verksamhet för att driva in pengar, och vilka går in i ett beredskapsläge för att kliva fram och hjälpa samhället? Jag noterar, och jag tänker inte glömma.

Världen kommer inte att vara densamma efter det här. Ja, för det finns ju ett ”efter”, det ska vi komma ihåg. Vi kommer att vara förändrade på insidan skallbenet också. Förhoppningsvis till det bättre, förhoppningsvis med fler insikter om vad som egentligen är viktigt.

Och bilan svingas.

Försäkringskassan. Jag försöker förstå hur du som myndighet har gått från att vara en trygghet i vårt samhälle, ett skyddsnät som fångar när fotfästet tappas, till att bli ett stort hot, om inte det största hotet, mot redan utsatta människors sista gnista. Hur kunde du gå från hopp om liv till hopp nedför ättestupan? Från min samarbetspartner i rehabiliteringarna, till den som vad det verkar motarbetar mig?

Men det är inte jag som far mest illa. Det är den utmattade som inte orkar dammsuga sitt eget hus men tvingas arbeta eller söka jobb på heltid. Det är den ångestfyllde som får ett meddelande med vaga hot om hastigt indragen sjukpenning och förlorar kontakten med marken. Det är den deprimerade som just börjat få näsan över vattenytan som får Brevet med stort B, och drunknar.

Och du, Försäkringskassan, du kränker faktiskt mig också. Du saboterar mitt arbete. Du raserar det jag byggt upp med en medmänniska under lång tid.
Min uppgift är att bota, lindra, trösta. Men Försäkringskassan, du gör det helt tröstlöst.

Det händer gång på gång. Nu allt mer igen. Avslag utan förvarning. Synen att dag 180 eller 364 i sjukperioden gör en människa mirakulöst frisk. Total medicinsk inkompetens hos handläggare och medicinska rådgivare. Respektlöst svingande av bilan. Det enda som såras hos mig är fåfängan. De jag försöker hjälpa tappar huvudet.

Att falla till föga

Det var väldigt länge sedan jag sist skrev något i den här bloggen. Huvudämnet under den mest aktiva tiden var förstås Försäkringskassan och dess förehavanden gentemot sina försäkrade. Vad har hänt, varför skriver jag inte mer? Är det rentav så att jag fallit till föga och accepterat läget?

Har jag accepterat att Försäkringskassan fortfarande rycker undan mattan för personer som precis börjat kravla sig upp från bråddjupet?
Förlikar jag mig med att mina ord som läkare, som läkare med specialistkompetens i psykiatri till och med, inte är vatten värda, att min bedömning ständigt ifrågasätts? Har jag börjat tåla att de svaga försvagas, att det sparkas på dem som inte behöver en spark till?
Jag kanske till och med har börjat njuta av att jag själv är ett sådant perfekt exemplar, en sådan som bara biter ihop och arbetar oavsett vad som händer, det är väl bara att sluta sjåpa sig? För sjukdomar, framför allt psykiska sådana, det är ju bara en massa pjåsk och varenda ”försäkrad” är en bedragare som inte vill arbeta.
Jag kanske tycker det är helt rätt, rimligt och riktigt att bedöma en person i Norrlands inland gentemot arbetsmarknaden i Stockholm, att den som skulle kunna sitta som spärrvakt i T-banan utan prut har full arbetsförmåga här hemma och därmed kan säkra sin försörjning?
Jag tycker förstås inte alls det är kränkande heller, att det tillsammans med brevet där det meddelas hot om avslag från Försäkringskassan skickas med ett PM där den ”försäkrade” klämkäckt hälsas välkommen till Arbetsförmedlingen.
Och jag tycker det är en jättebra idé att outbildad personal ser över mina intyg och rådgör med en läkare som sannolikt inte är vald till tjänsten utifrån sin goda och breda kompetens, utan utifrån sin förmåga till total avsaknad av empati.

Självklart inte.
Det hade varit den enklaste vägen, en del tar den och det får stå för dem. Jag gör det inte. Den dagen jag börjar göra det är det dags att byta jobb helt och hållet. Jag kommer inte alltid att lyckas leva upp till det, men mitt mål är att behålla så mycket människovärde som det bara är möjligt hos de personer jag möter. Det är faktiskt enligt mig en av de viktigare uppgifterna som vi läkare har.

10 punkter som jag önskar att Försäkringskassan förstod när det gäller psykisk ohälsa.

Ju längre jag jobbar med det här, stressrelaterade symtom (oftast fulminant utmattning) och deras rehabilitering, desto mer börjar det gå upp för mig att Försäkringskassan saknar en del information om hur saker och ting förhåller sig i den verkliga världen. Så håll till godo!

1. Psykisk ohälsa syns inte om den inte är mycket grav.
”Objektiva fynd” betyder fynd som är lika för alla betraktare utifrån. Det kan vara ett blodvärde, en röntgenbild, fynd vid en operation. Objektiva fynd vid psykisk ohälsa, d.v.s. symtom som inte kan ”spelas”, finns knappt. En kataton patient (som helt enkelt blivit oförmögen att röra sig och är helt genomstel) kunde väl möjligen vara ett objektivt fynd. Patientens svar på frågan ”Hur mår du?” och dess följdfrågor, utgör mycket av min bedömning av ohälsan. Jag ser om patienten rör sig långsamt, ser trött ut, gråter, har svårt att uttrycka sig. Tyvärr kan detta ofta avfärdas från FK som icke objektivt. Betyder detta att psykisk ohälsa som inte innefattar katatoni inte existerar i FK:s terminologi?

2. Jag som läkare träffar patienten i max 60 minuter i en optimal miljö.
En patient med utmattningssyndrom har låga energinivåer. Hen blir fort trött och behöver återhämtning. Ofta kommer detta efter ansträngningen, och inte under den. Patienten har ofta svårt att koncentrera sig och är lättdistraherad av ljud och andra stimuli. Patienten möts i sin vardag ofta av människor som inte tar hänsyn till hens tillstånd utan håller högt tempo på hög kognitiv nivå. Patienten har ofta jobb där hen tar ansvar över andra.
Hos mig är det oftast tyst. Jag kan dra ned mitt tempo, mina energinivåer, hålla en nivå anpassad till patienten. Jag tar ansvaret. Jag ställer frågorna. Det är ÄNDÅ jättejobbigt för patienten. De är ofta helt slut när de går ut från mig, trots att jag anpassar mig. Om jag skulle provocera patientens symtom genom att hålla orimligt högt tempo, använda onödigt avancerat språk osv. så skulle det helt enkelt inte bli hållbart. Jag skulle få patienten att må sämre. Så gör en bara inte. Visst var det bota, lindra, trösta vi skulle?

3. Det finns inga jobb som inte är krävande.
Så är det. Till alla vanliga jobb ska du upp en viss tid, göra dig i ordning, ta dig iväg, finnas i ett socialt sammanhang, utföra någon form av uppgift som är lönsam för någon annan. För en person som knappt orkar dammsuga sitt vardagsrum eller skicka ett SMS så är detta oerhört krävande! Försäkringskassans idéer om påtvingat byte av arbete är många gånger en riktig skräckupplevelse för patienterna. De flesta finner trygghet i sitt gamla jobb och har hela tiden haft målbilden att återkomma till just det jobbet. Hur kan Försäkringskassan bedöma att patienten skulle fungera bättre i ett annat jobb? Är det inte upp till mig och arbetsgivaren i dialog med patienten?

4. Samma människa är på jobbet och hemma.
Vad jag menar är att Försäkringskassan ofta säger att de ju inte kan ta hänsyn till sociala förhållanden. Hur ska det i praktiken gå till? Vilken människa är så funtad att hen helt kan koppla bort arbetet då hen är hemma och helt kan koppla bort hemmet när hen är på jobbet? Om all energi går åt till något jobbigt i hemmet så kommer det att påverka jobbet. Det är samma energidepå. Face it.

5. Allt går inte att beskriva i skrift.
Ja, det är läkarens uppgift att skriva intyg som är begripliga. Vi är också stressade. Vi vet vilka krav det är på att skriva intyg med rätt innehåll och ibland blir det inte så väl formulerat just för att vi inte hinner få ihop tankarna. Vad är det som gör att det är så svårt för Försäkringskassan att då lyfta luren och ringa och fråga mig vad jag menar?

6. Att patienten ger mig ett leende betyder inte att hen är redo att arbeta.
Allt oftare märker jag hur Försäkringskassan fäster all vikt vid fynd som visar att patienten mår bättre. Det noteras noga i bedömningarna att patienten inte är genuint deprimerad, att patienten är delvis avledbar, eller annat. Det är som om arbetsförmågan vore full bara för att patienten kan skratta till över något? Och som nämnt ovan, inte all psykisk ohälsa kommer fram under vårt samtal, jag kan förstå den fast det inte går sätta ord på den. Patienten beskriver sitt dåliga mående men håller sig samman. Kan Försäkringskassan inte förstå att patienten in i det längsta vill bevara sin värdighet även i samtal med mig?

7. Det finns ingen magisk gräns vid 180 eller 365 dagar.
Jag vet ingen sjukdom som går efter tidtabell, förutom möjligen tredagarsfeber. Och när vi pratar om utmattningssyndrom så handlar det ALLTID om ett successivt förlopp. Patientens arbetsförmåga förändras inte över en natt. Och utmattningssyndromet ger blanka katten i om det funnits i just 180 dagar eller 365 dagar. Socialstyrelsen erkänner att utmattningssyndromets kognitiva delar kan vara påtagliga i mer än ett år. Det erkänner inte Försäkringskassan.

8. Utmattningssyndromet följer med patienten oavsett sysselsättning.
Visst kan en utmattning vara arbetsrelaterad. Och ja, att återrehabiliteras i en skadlig miljö kan stjälpa mer än hjälpa. Men oftast så har vi som står rehabiliteringen närmast förstått det i ett tidigt skede. När utmattningen finns där, så finns den där. Den försvinner inte över en natt bara för att patienten byter sysselsättning. Den successiva rehabiliteringen kommer ändå att behövas för att det ska bli hållbart.

9. Skammen är enorm.
Patienten önskar inget annat än att fungera igen. Och det blir inte bättre att bli ständigt ifrågasatt och misstrodd, och i värsta fall av med sin ekonomiska trygghet. Det är försvinnande få människor som inte vill kunna försörja sig själva. Stoltheten är stor. Skammen enorm.

10. Utmattningssyndrom och andra psykiatriska diagnoser ställs med hjälp av kriterier baserade på patientens svar på mina frågor.
Ofta får vi höra från Försäkringskassan att diagnosen är baserad på sjukdomshistoria. Ja? Ska jag ställa en psykiatrisk kriteriediagnos utan anamnes? Hur ska jag annars bedöma om personen är utmattad / har annan psykisk ohälsa? Som ovan nämnt så träffar jag patienten en kort stund under optimala förhållanden. Jag måste bilda mig en uppfattning om hur hen fungerar i andra sammanhang. Då får jag lov att fråga om det, eftersom det inte finns någon som skulle betala några dygns läkarlön för att jag ska kunna följa patienten i hens dagliga liv och bara observera.

Fotnot: Eventuella exempel ovan är fingerade.

Hopplöshetsilskauppgivenkränktstridslysten?

Jag lade på min privata Facebooksida upp en liten film på min 4,5-årige son som satt och knappade på en dator, och menade att det var ungefär så Försäkringskassan ibland verkar tro att våra intyg produceras. Jag vill inte lägga den filmen här i bloggen, men ni kan ju tänka er ungefär hur ett sådant intyg skulle se ut.

Sanningen om hur intyget kommer till, i mitt fall : 11 terminers universitetsstudier, 21 månaders allmäntjänstgöring, 14 månader inom primärvården, 2 år inom psykiatrisk öppenvård, 3 månader på BUP, 3 månader på Internmedicin, 2,5 månader beroendepsyk, 7 månader psykiatrisk slutenvård, äldreteam 1 månad, geriatrik 1 månad, 1 månad äldrepsykiatri, 3 månader neurologi, ytterligare ett år öppenvårdspsykiatri, därefter ett par år deltid på FHV. Under denna tid flertalet kurser framför allt i hur människan fungerar psykiskt. Under olika perioder dygnslånga pass som samjour och som psykjour. Utifrån denna kunskap baserar jag min bedömning på ett eller flera djupgående samtal med patienten samt vid behov somatisk undersökning.
Och Försäkringskassan förringar min bedömning och klipper och klistrar i intygen som när ungen på filmen pysslar.
Nu är det nog.

Jag har själv sett hur ”experterna” uttalar sig kring mitt skrivna ord. Det är uppenbart att de har luckor i de specifika kunskaperna. De vet inte vad olika  läkemedel har indikation för. Rent seriöst – JA, jag har sett kommentarer från folk som kallar sig läkare som hävdar att behandling för ”det och det” saknas när patienten står på precis den behandlingen och det även skrivs i intyget. Det utelämnas delar av mina statusfynd, och sedan hänvisar de till att ”statusfynden är blygsamma” – men tacka fan för det, ni har ju plockat bort hälften!

Jag vet att det här är på gränsen till vad jag borde säga. Kanske jag inte borde ta upp de här skevheterna, kanske jag är illojal mot andra läkare och mot samhället, kanske jag borde tiga och gå på Försäkringskassans linje ”för det är ju så jobbigt med folk som vill vara sjukskrivna” (citat flera tidigare läkarkollegor). Men jag är så rent ut sagt kräkless på det här som försiggår.

Orkar en inte räkna ihop det jag skrev först, så : heltid plus jourer som läkare 2007-2015 med avbrott för mammaledigt i bara 7,5 månad, efter 2015 deltid i olika grad fram till nu. Och jag är ändå en av de hyfsat unga läkarna, det finns folk med flerdubbel erfarenhet. Ändå är våra bedömningar inte värda ett vitten. Det går faktiskt inte beskriva den känsla som vetskapen om hur mina bedömningar förkastas inger.

Hopplöshetsilskauppgivenkränktstridslysten?

Tarmens tabu

Jag vill idag fundera kring ett ämne, som trots att vi människor idag anser oss öppensinnade, är lite tabubelagt. Tarmen.

Min mamma drabbades i höst av coloncancer. Den tredje vanligaste cancerformen om en ser till ett kön i taget (vanligast hos kvinnor är bröstcancer, hos män prostatacancer och sedan kommer hudcancer och därefter colon). Hon är opererad och vid gott mod men det har inte varit lätt att prata om utåt – att få cancer är ett stigma i sig men dessutom i tjocktarmen – usch, smutsigt! Inte så mycket mellan oss (vi har pratat skit hela livet) men i samhället.

Så jag, som sedan många år inte är medlem i svenska kyrkan och i stället vill ge pengar till välgörenhet började kolla efter någon “coloncancerfond”, kanske också mamma skulle ha nytta av en förening eller så – men jag hittar ingenting! Specifika föreningar och fonder finns för många vanliga och mer ovanliga cancersorter men det närmsta jag hittar är någon sammanklumpad “Mag- och tarmförening” och generella cancerföreningar och -fonder. I Sverige verkar det inte heller finnas ett band motsvarande “Rosa bandet” för coloncancer, vad jag har kunnat hitta.

Är det för att det är lite smutsigt och tabu med tjocktarmar, fortfarande? Jag menar förstås att det är bra att andra former av cancer synliggörs, verkligen, men är det inte dags att börja prata om tarmen utan att vika undan blicken?

Det är ett faktum att en del tycker det är pinsamt att köpa toapapper.

Sonen kom hem från förskolan och sa att en inte fick säga “prutt”, för det var “toaprat”. Jag vet inte om det kommer från pedagoger eller andra barn. Men visst kan vi ändå ha lite mer tillåtelse för toaprat? Så kanske fler och fler upptäcker tarmsjukdomar (av alla slag) i tid.

Att klämma igenom brösten eller pungen börjar idag vara självklart. Männen skriker efter PSA-screening (utan att riktigt veta vad de ger sig in på). Varför inte även bli medveten om magen?

Ska det ta slut någon gång?

DSC_0372

Hur är det ens möjligt? Vår ständiga kamp mot Försäkringskassan fortsätter. Jag har inte blivit det minsta mindre kritisk, det är hela tiden aktuellt. Idag blir det mer känslomässigt än politiskt, känner jag. Det måste bli så också någon gång. Hur länge ska vi orka?

Mitt gebit är ju fortfarande patienter med mycket stressymtom, depressioner, ångest. Psykiatri light, kan vi ju säga. Som tidigare nämnt i bloggen, så finns det inga etablerade sätt att bevisa ett utmattningssyndrom på ett helt objektivt sätt. Blodprover, röntgen osv är inte sättet att diagnostisera det här. När jag träffar en patient med t.ex. utmattning så tar jag en ordentlig sjukhistoria. Jag ser hur patienten verkar må i rummet och uttrycker sig. Ofta märks det inte så mycket, vi sitter i ett (oftast) tyst, lugnt rum och tro det eller ej, jag kan faktiskt variera min ordsvadas flöde, om jag vill. Det är en oerhört optimerad situation. Vi går igenom patientens nuvarande funktion på olika områden – alla psykiska på olika sätt förutom möjligen kroppsliga symtom (som dock ofta är sådana som inte är synliga i rummet, t.ex. huvudvärk, klumpkänsla i halsen, värk i kroppen, ont i magen). Vi kan fylla i skattningsskalor, som allt är baserat på patientens upplevelse. Utifrån detta får jag fram en diagnos (kriterier uppfyllda) och en funktionsnivå/aktivitetsbegränsning. Av erfarenhet vet jag hur det är rimligt att planera framåt och kan även lämna utlåtande om det.

THAT’S IT!

Det är bara ett problem. Försäkringskassan förstår inte vad vi skriver. Eller, de förstår inte vad vi skriver om. Vi får i avslagen höra att ”de objektiva fynden är sparsamma”, ”funktionsnedsättningen baseras på upplevelser” och hör och häpna: FMR hänvisar till delar av det som skrivits i intyg, inte hela bilden. Det här är ett etablerat beteende från Försäkringskassan, inget som bara hänt en enda gång (för muppar finns överallt). Hör ni vad jag säger – jag kan skriva att någon är klart deprimerad men det utelämnas då den ack så betrodde försäkringsmedicinska rådgivaren ska motivera ett avslag.

Det här är människor som far illa. De är berättigade till sjukpenning, helt klart berättigade och inte ens gränsfall, och där sitter de på FK och bollar med deras liv, och utelämnar delar av den bedömning jag gjort. Det är inte etiskt.

Det är fan inte etiskt. Jag tror jag har fått nog.

Kränkt i kvadrat.

 

Det har väl inte undgått någon, detta med att bli kränkt. Det var knappt så att detta var på tal under den tid jag växte upp, idag måste det vara en av våra vanligaste känslor? Självklart är det många gånger, ja, de flesta gånger bra. En ska inte som barn utstå ifrågasättande av sin tillhörighet eller livsstil i skolan, en ska inte som kvinna förminskas utifrån sitt kön, vissa ord ska bara inte användas, och så vidare. Men visst har det uppstått en baksida?

Vad jag menar är att varje reaktion får en motreaktion, vartefter det uppstår något slags rundgång. Det har i mångt och mycket blivit så att jag, som haft en rätt tydlig moralisk kompass och vetat vad jag själv tycker, börjar tvivla på att jag har ens någon vettig åsikt. Vid min höga ålder!? 😉

En kan ha en spontan reaktion mot något i samhället, och uttrycka detta, varpå någon kommer med ett annat perspektiv och är ”kränkt” över att jag reagerat som jag gjort — på det sätt jag trodde var rätt och riktigt. Och egentligen ville jag bara, enligt vad jag trodde, förhindra kränkning av någon annan person. Eller av mig själv. En förskola i Motala beslutade att sluta med luciafirandet för att inte alla föräldrar har råd att prioritera inköp av luciakläder – men då startar hela traditionsivrande Sverige (som inte har ett dugg med Motala att göra) och är så kränkta över att barnen (någon annans barn) inte ”får” fira Lucia. Kränkt, kränkt, dubbelkränkt.

Och är en på riktigt kränkt, så blir en ofta dessutom förlöjligad. Detta från folk som själva har svårt att identifiera en kränkning förrän den kränker dem själva.

Det är svårt att leva i en värld där en ska visa hänsyn till allt och alla. Det är rentav omöjligt. Jag vill inte delta i Black Week-jippot, av många skäl. Men då har jag kränkt någon person med dålig ekonomi, eftersom hen inte har möjlighet att handla en annan gång än då priserna är så låga? Jag vill inte äta kött annat än vilt och drar ned på mejeriprodukterna, av massa anledningar – men då kränker jag närmaste bonde, vill jag inte hålla landskapen öppna och bonden med jobb, då? (Det är väl klart att jag vill!) Jag vill handla på second hand – men då har jag kränkt någon stackare som bättre än mig förtjänade de låga priserna. Förstår ni vart jag vill komma – i vilken fråga jag än tar ställning, så är det någon som tar illa upp! Garanterat har jag också nu, bara genom att peka på detta fenomen, trampat på en eller åtta ömma tår. Men en kan väl inte ta allas parti samtidigt?

Ilskan och ”anger shaming”.

DSC_0309

Jag har tänkt en hel del kring affekter. Kanske snarast runt en speciell affekt – ilskan. Att vara arg. ”Anger shaming” – förstår ni vad jag menar? Att bli skuldbelagd för att en visar negativa känslor. Vad är det egentligen som har gjort att en del av våra – alla naturliga – affekter inte är önskvärda?

Ilskan har varit min förbannelse och min välsignelse. Den har säkerligen många gånger räddat mig, andra gånger sänkt skeppet för mig. Den får igång mig att göra konstruktiva saker. Men den är inte riktigt rumsren.

Det är klart, en person som bokstavligen flyger i andras strupe så fort ett litet hinder kan skönjas, är inte lätt att ha att göra med och då är det ett problem. Men i vårt samhälle idag har det blivit en skam att ens visa sig arg, även då det är befogat. Direkt när någon är arg så pratas det om att hen ”måste ju må dåligt eftersom den är arg”. Som förälder får en direkt höra om ens barn visar ilska i förskolan – men inte om hen går runt och fånskrattar hela dagarna. Nu överdriver jag väl, men jag tycker det är mer obehagligt med personer som skrattar åt allt, än en som visar att den kan bli arg.

Så varifrån kommer denna anger shaming som vi ser? Jag har jobbat med folk från medelhavstrakterna, och efter något mindre vulkanutbrott fått höra av dem att jag är helt ”normal” med medelhavsögon sett. Men här i kalla norr går det inte an att visa negativ affekt, då är en psykiskt instabil? Självklart kan en inte utan anledning skälla ut person efter person och gå till personangrepp, men nu pratar jag t.ex. om att börja muttra högt i en sakfråga, angående en orättvisa, och inte att gå till direkt personangrepp på personen mitt emot dig ”bara för att ni tycker olika”.

Anledningen att jag funderar är att jag såg någon person lite tankeväckande skriva om sin egen ilska i sociala medier, och kommentarerna därunder var, även de, intressanta. En del blev skuldbelagda för sin ilska, andra trodde att arga personer måste bli utmattade, trådstartaren själv hade nog upptäckt dopaminpåslaget som rätt riktad ilska kan ge. Ja, det kan starta upp belöningssystemet, det är ju faktiskt rent evolutionärt – det som skyddar och bevarar arten/familjen ger dopaminpåslag.

Vad har vi för skillnader då någon som identifierar sig som man, respektive någon som identifierar sig som kvinna visar sig arg? Hur skiljer sig omgivningens upplevelse då? En rasande man kan ofta uppfattas som dominant, potent och handlingskraftig, en arg kvinna som drabbad av PMS eller psykisk sjukdom?

Med dessa funderingar vill jag inte säga att något är rätt eller fel – jag vill väcka en tanke. Det är bara intressant.