Att falla till föga

Det var väldigt länge sedan jag sist skrev något i den här bloggen. Huvudämnet under den mest aktiva tiden var förstås Försäkringskassan och dess förehavanden gentemot sina försäkrade. Vad har hänt, varför skriver jag inte mer? Är det rentav så att jag fallit till föga och accepterat läget?

Har jag accepterat att Försäkringskassan fortfarande rycker undan mattan för personer som precis börjat kravla sig upp från bråddjupet?
Förlikar jag mig med att mina ord som läkare, som läkare med specialistkompetens i psykiatri till och med, inte är vatten värda, att min bedömning ständigt ifrågasätts? Har jag börjat tåla att de svaga försvagas, att det sparkas på dem som inte behöver en spark till?
Jag kanske till och med har börjat njuta av att jag själv är ett sådant perfekt exemplar, en sådan som bara biter ihop och arbetar oavsett vad som händer, det är väl bara att sluta sjåpa sig? För sjukdomar, framför allt psykiska sådana, det är ju bara en massa pjåsk och varenda ”försäkrad” är en bedragare som inte vill arbeta.
Jag kanske tycker det är helt rätt, rimligt och riktigt att bedöma en person i Norrlands inland gentemot arbetsmarknaden i Stockholm, att den som skulle kunna sitta som spärrvakt i T-banan utan prut har full arbetsförmåga här hemma och därmed kan säkra sin försörjning?
Jag tycker förstås inte alls det är kränkande heller, att det tillsammans med brevet där det meddelas hot om avslag från Försäkringskassan skickas med ett PM där den ”försäkrade” klämkäckt hälsas välkommen till Arbetsförmedlingen.
Och jag tycker det är en jättebra idé att outbildad personal ser över mina intyg och rådgör med en läkare som sannolikt inte är vald till tjänsten utifrån sin goda och breda kompetens, utan utifrån sin förmåga till total avsaknad av empati.

Självklart inte.
Det hade varit den enklaste vägen, en del tar den och det får stå för dem. Jag gör det inte. Den dagen jag börjar göra det är det dags att byta jobb helt och hållet. Jag kommer inte alltid att lyckas leva upp till det, men mitt mål är att behålla så mycket människovärde som det bara är möjligt hos de personer jag möter. Det är faktiskt enligt mig en av de viktigare uppgifterna som vi läkare har.

2 kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *