Försäkringskassan. Jag försöker förstå hur du som myndighet har gått från att vara en trygghet i vårt samhälle, ett skyddsnät som fångar när fotfästet tappas, till att bli ett stort hot, om inte det största hotet, mot redan utsatta människors sista gnista. Hur kunde du gå från hopp om liv till hopp nedför ättestupan? Från min samarbetspartner i rehabiliteringarna, till den som vad det verkar motarbetar mig?

Men det är inte jag som far mest illa. Det är den utmattade som inte orkar dammsuga sitt eget hus men tvingas arbeta eller söka jobb på heltid. Det är den ångestfyllde som får ett meddelande med vaga hot om hastigt indragen sjukpenning och förlorar kontakten med marken. Det är den deprimerade som just börjat få näsan över vattenytan som får Brevet med stort B, och drunknar.

Och du, Försäkringskassan, du kränker faktiskt mig också. Du saboterar mitt arbete. Du raserar det jag byggt upp med en medmänniska under lång tid.
Min uppgift är att bota, lindra, trösta. Men Försäkringskassan, du gör det helt tröstlöst.

Det händer gång på gång. Nu allt mer igen. Avslag utan förvarning. Synen att dag 180 eller 364 i sjukperioden gör en människa mirakulöst frisk. Total medicinsk inkompetens hos handläggare och medicinska rådgivare. Respektlöst svingande av bilan. Det enda som såras hos mig är fåfängan. De jag försöker hjälpa tappar huvudet.