Så illa har det blivit. Det växer en frustration inom mig och framför allt de s.k. ”försäkrade”, som börjar bli riktigt svårhanterlig. Rent obönhörligt och mer kategoriskt än någonsin så säger Försäkringskassan nej till sina försäkrade. Dag 180 – KLIPP! Jag har nog aldrig sett dess like. Det går så fantastiskt friktionsfritt fram till och med dag 179 av någons sjukförsäkring, inte ett ord från kassan, inte en kommunikation. Och så dag 180 – PANG! Min patient är omedelbart arbetsför. Jag vet inte hur många utmattningssyndrom ni andra sett men det är inte alltid 180 dagar räcker för att återgå helt i sysselsättning. Försäkringskassan kommer med kategoriska uttalanden, tagna ur tomma luften, diskvalificerar min erfarenhet och min bedömning – TJONG! Det är så magiskt! Från att människan har varit helt utan ork, helt utan möjlighet att klara ens sin egen vardag, så kommer midnatt mellan dag 179 och 180 och då, som i Askungen, så händer något magiskt vid tolvslaget. Patienten blir frisk! Då finns det inte ens 25% sjuklighet, bara patienten kan få ett jobb som inte ställer krav på stresstålighet och kognitiv förmåga. Men vad är det för jobb som inte kräver att patienten kan tänka?! Vad är det för jobb som inte kräver att patienten kan stå upp och vara funktionell i åtta timmar?!

Det kommer vi aldrig att få ett svar på. Från Försäkringskassan matas det ut klyscha efter klyscha, det är fraser som återupprepas i ärende efter ärende ”din arbetsförmåga bedöms inte vara nedsatt med minst en fjärdedel i ett jobb som inte är kognitivt krävande och inte ställer krav på stresstolerans…” Vad är det handläggarna baserar sina bedömningar på? Är det på en individuell bedömning av en person de träffat på riktigt? Är det med en grund av patientarbete i tiotals år, en specialistutbildning i psykiatri, en människosyn som inte är helt taskig? Nej men förlåt, det var visst min egen läkargärning jag tänkte på. Ingen skulle vara gladare än jag om det verkligen var så, att människor verkligen tillfrisknade som genom ett trollslag, efter bara sex månaders sjuklighet. Jag skulle verkligen glädjas med dem. Ingen av de jag har sett som har hamnat i utmattning, har velat vara där. Tro mig, ni vill inte vara i det läget.

Det finns idag ingen som helst trygghet i våra system. Vi alla betalar in till denna ”försäkring” som ska omfatta oss alla om det en gång på ett eller annat sätt brister för oss och vi behöver hjälp. Tryggheten har du i 179 dagar, från dag 180 hoppas jag att du har ett kollektivavtal eller annat som träder in och hjälper dig, om du inte väljer att köra dig själv in i väggen en gång till, med en helt förslösad rehabperiod på ett halvår. Försäkringskassan är inte längre en trygghet eller ett skyddsnät. Den har blivit till inget annat än ett vanligt jävla vinstdrivande försäkringsbolag som inte gör annat än tillämpar regler för att tillskansa sig pengar. Människovärdighet finns inte längre.

Det här måste förändras. Vi går mot ett samhälle som skrämmer mig mer än något annat. Vi går mot ett samhälle där vi står själva när det riktigt krisar, när det verkligen gäller. Det gör mig ont att se hur den trygghet vi faktiskt kunnat vara så stolta över i Sverige bara raseras. Var och en står för sig själv. Du kan inte räkna med hjälp från samhället. Skyll dig själv om du blir sjuk. Sjuk är svag. Hela den här utvecklingen är så tragisk, så oerhört tragisk. Pengar finns. Vi vet alla mycket väl att de bara hamnar i alldeles fel personers ficka. Mycket vill ha mer. Hur kan det vara så snett, att de personer som har pengar, får allra mest av kakan ändå? Vad hände?
Hur jag än skriver, kommer jag tillbaka till samma kärna som när jag en gång för flera år sedan började skriva. Jag blev läkare för att hjälpa människor. Sjukskrivningen är ett kraftigt verktyg som måste användas med måtta. När Försäkringskassan saboterar mina rehabiliteringar är det som att kapa min högra hand – jag har ingen mirakelmedicin att skriva ut så att de helt plötsligt kan tänka och kan orka. Misstänkliggjord av Försäkringskassan. Misslyckad som rehabiliterande läkare – då jag inte kan få mina patienter på fötter innan dag 179, när Försäkringskassan fäller bilan.