Ska det ta slut någon gång?

DSC_0372

Hur är det ens möjligt? Vår ständiga kamp mot Försäkringskassan fortsätter. Jag har inte blivit det minsta mindre kritisk, det är hela tiden aktuellt. Idag blir det mer känslomässigt än politiskt, känner jag. Det måste bli så också någon gång. Hur länge ska vi orka?

Mitt gebit är ju fortfarande patienter med mycket stressymtom, depressioner, ångest. Psykiatri light, kan vi ju säga. Som tidigare nämnt i bloggen, så finns det inga etablerade sätt att bevisa ett utmattningssyndrom på ett helt objektivt sätt. Blodprover, röntgen osv är inte sättet att diagnostisera det här. När jag träffar en patient med t.ex. utmattning så tar jag en ordentlig sjukhistoria. Jag ser hur patienten verkar må i rummet och uttrycker sig. Ofta märks det inte så mycket, vi sitter i ett (oftast) tyst, lugnt rum och tro det eller ej, jag kan faktiskt variera min ordsvadas flöde, om jag vill. Det är en oerhört optimerad situation. Vi går igenom patientens nuvarande funktion på olika områden – alla psykiska på olika sätt förutom möjligen kroppsliga symtom (som dock ofta är sådana som inte är synliga i rummet, t.ex. huvudvärk, klumpkänsla i halsen, värk i kroppen, ont i magen). Vi kan fylla i skattningsskalor, som allt är baserat på patientens upplevelse. Utifrån detta får jag fram en diagnos (kriterier uppfyllda) och en funktionsnivå/aktivitetsbegränsning. Av erfarenhet vet jag hur det är rimligt att planera framåt och kan även lämna utlåtande om det.

THAT’S IT!

Det är bara ett problem. Försäkringskassan förstår inte vad vi skriver. Eller, de förstår inte vad vi skriver om. Vi får i avslagen höra att ”de objektiva fynden är sparsamma”, ”funktionsnedsättningen baseras på upplevelser” och hör och häpna: FMR hänvisar till delar av det som skrivits i intyg, inte hela bilden. Det här är ett etablerat beteende från Försäkringskassan, inget som bara hänt en enda gång (för muppar finns överallt). Hör ni vad jag säger – jag kan skriva att någon är klart deprimerad men det utelämnas då den ack så betrodde försäkringsmedicinska rådgivaren ska motivera ett avslag.

Det här är människor som far illa. De är berättigade till sjukpenning, helt klart berättigade och inte ens gränsfall, och där sitter de på FK och bollar med deras liv, och utelämnar delar av den bedömning jag gjort. Det är inte etiskt.

Det är fan inte etiskt. Jag tror jag har fått nog.

Kränkt i kvadrat.

 

Det har väl inte undgått någon, detta med att bli kränkt. Det var knappt så att detta var på tal under den tid jag växte upp, idag måste det vara en av våra vanligaste känslor? Självklart är det många gånger, ja, de flesta gånger bra. En ska inte som barn utstå ifrågasättande av sin tillhörighet eller livsstil i skolan, en ska inte som kvinna förminskas utifrån sitt kön, vissa ord ska bara inte användas, och så vidare. Men visst har det uppstått en baksida?

Vad jag menar är att varje reaktion får en motreaktion, vartefter det uppstår något slags rundgång. Det har i mångt och mycket blivit så att jag, som haft en rätt tydlig moralisk kompass och vetat vad jag själv tycker, börjar tvivla på att jag har ens någon vettig åsikt. Vid min höga ålder!? ;)

En kan ha en spontan reaktion mot något i samhället, och uttrycka detta, varpå någon kommer med ett annat perspektiv och är ”kränkt” över att jag reagerat som jag gjort — på det sätt jag trodde var rätt och riktigt. Och egentligen ville jag bara, enligt vad jag trodde, förhindra kränkning av någon annan person. Eller av mig själv. En förskola i Motala beslutade att sluta med luciafirandet för att inte alla föräldrar har råd att prioritera inköp av luciakläder – men då startar hela traditionsivrande Sverige (som inte har ett dugg med Motala att göra) och är så kränkta över att barnen (någon annans barn) inte ”får” fira Lucia. Kränkt, kränkt, dubbelkränkt.

Och är en på riktigt kränkt, så blir en ofta dessutom förlöjligad. Detta från folk som själva har svårt att identifiera en kränkning förrän den kränker dem själva.

Det är svårt att leva i en värld där en ska visa hänsyn till allt och alla. Det är rentav omöjligt. Jag vill inte delta i Black Week-jippot, av många skäl. Men då har jag kränkt någon person med dålig ekonomi, eftersom hen inte har möjlighet att handla en annan gång än då priserna är så låga? Jag vill inte äta kött annat än vilt och drar ned på mejeriprodukterna, av massa anledningar – men då kränker jag närmaste bonde, vill jag inte hålla landskapen öppna och bonden med jobb, då? (Det är väl klart att jag vill!) Jag vill handla på second hand – men då har jag kränkt någon stackare som bättre än mig förtjänade de låga priserna. Förstår ni vart jag vill komma – i vilken fråga jag än tar ställning, så är det någon som tar illa upp! Garanterat har jag också nu, bara genom att peka på detta fenomen, trampat på en eller åtta ömma tår. Men en kan väl inte ta allas parti samtidigt?

Ilskan och ”anger shaming”.

DSC_0309

Jag har tänkt en hel del kring affekter. Kanske snarast runt en speciell affekt – ilskan. Att vara arg. ”Anger shaming” – förstår ni vad jag menar? Att bli skuldbelagd för att en visar negativa känslor. Vad är det egentligen som har gjort att en del av våra – alla naturliga – affekter inte är önskvärda?

Ilskan har varit min förbannelse och min välsignelse. Den har säkerligen många gånger räddat mig, andra gånger sänkt skeppet för mig. Den får igång mig att göra konstruktiva saker. Men den är inte riktigt rumsren.

Det är klart, en person som bokstavligen flyger i andras strupe så fort ett litet hinder kan skönjas, är inte lätt att ha att göra med och då är det ett problem. Men i vårt samhälle idag har det blivit en skam att ens visa sig arg, även då det är befogat. Direkt när någon är arg så pratas det om att hen ”måste ju må dåligt eftersom den är arg”. Som förälder får en direkt höra om ens barn visar ilska i förskolan – men inte om hen går runt och fånskrattar hela dagarna. Nu överdriver jag väl, men jag tycker det är mer obehagligt med personer som skrattar åt allt, än en som visar att den kan bli arg.

Så varifrån kommer denna anger shaming som vi ser? Jag har jobbat med folk från medelhavstrakterna, och efter något mindre vulkanutbrott fått höra av dem att jag är helt ”normal” med medelhavsögon sett. Men här i kalla norr går det inte an att visa negativ affekt, då är en psykiskt instabil? Självklart kan en inte utan anledning skälla ut person efter person och gå till personangrepp, men nu pratar jag t.ex. om att börja muttra högt i en sakfråga, angående en orättvisa, och inte att gå till direkt personangrepp på personen mitt emot dig ”bara för att ni tycker olika”.

Anledningen att jag funderar är att jag såg någon person lite tankeväckande skriva om sin egen ilska i sociala medier, och kommentarerna därunder var, även de, intressanta. En del blev skuldbelagda för sin ilska, andra trodde att arga personer måste bli utmattade, trådstartaren själv hade nog upptäckt dopaminpåslaget som rätt riktad ilska kan ge. Ja, det kan starta upp belöningssystemet, det är ju faktiskt rent evolutionärt – det som skyddar och bevarar arten/familjen ger dopaminpåslag.

Vad har vi för skillnader då någon som identifierar sig som man, respektive någon som identifierar sig som kvinna visar sig arg? Hur skiljer sig omgivningens upplevelse då? En rasande man kan ofta uppfattas som dominant, potent och handlingskraftig, en arg kvinna som drabbad av PMS eller psykisk sjukdom?

Med dessa funderingar vill jag inte säga att något är rätt eller fel – jag vill väcka en tanke. Det är bara intressant.