I min facebookfeed börjar det bli en hel bunt med personer som delar ett inlägg om ”innestående kaffe”. Det går ut på att när jag går på café och ska köpa kaffe och är rik frågar jag om caféet har ”innestående kaffe”. Ifall caféet har det känner jag efter exakt hur rik jag känner mig idag och beroende vad jag kommer fram till köper jag X antal extra koppar kaffe utöver den jag ska dricka för stunden. De extra kopparna kaffe jag betalar är då ”innestående kaffe”. När någon som inte har några pengar blir sugen på kaffe kan de då gå in på caféet och be om en innestående kaffe och då få den. Typ som en välgörenhetskaffebank utan ränta. (Eller, räntan är väl hur tillfreds och god jag känner mig som betalat av att ha ”gjort en god gärning” eller ”bekämpat en del av orättvisorna i världen”).

Ja, visst, absolut. Det är fint att ge bort saker och så. Men, det här öppnar ju upp för en hel del frågor och funderingar. Exempelvis: Hur många koppar extra är det socialt accepterat att köpa? En? Tre? Vilken inkomstkategori bör jag tillhöra för att köpa extra kaffe? Och framför allt, vilken inkomstkategori bör jag tillhöra för att få hämta ut? För att få hämta en kopp kaffe, ska jag ha med mig förra årets deklaration och kvala in på rätt plats för lite varm dryck? Det är ju dock problemformuleringar som följer exemplet ovan. Det är inte min poäng att försöka utreda hur vi ska gå vidare med förslaget om att caféer ska införa ”innestående kaffe”. Tvärt om.

I exemplet som cirkulerar på facebook syns en man som enligt konstens alla regler ser ut att vara hemlös. Han signalerar att han befinner sig på samhällets botten med trasiga kläder, rynkigt, grått ansikte och ovårdad ansiktsbehåring.

”Stackars den här mannen” tänker vi och fortsätter: ”Men vilken tur att han fick en kopp varmt, härligt kaffe av en snäll, god person som tänker på människors bästa”

Men vänta här nu. Problematiken ligger kanske inte i att han inte har råd att köpa en kopp kaffe, problemet kanske ligger i att han lever på botten av ett samhälle som tror att en kaffekopp är synonymt med ”trygghet i vardagen”, dvs. en inkomst och bostad. Problematiken ligger kanske i att vi har ett samhälle som tycker om att individer har ett behov av att känna sig snälla genom att ” hjälpa till att lösa andra människors problem genom en kopp kaffe” och sen tycka att jag minsann har dragit mitt strå till stacken genom att vara ”snäll”. På fullaste allvar, tror ni att en gratis kopp kaffe kommer lösa några problem? Det är ju nästan en öppen kränkning mot de som ska ta emot koppen. Direkt när personen har druckit upp kaffet och gått ut från caféet kommer ju likförbaskat det vi kallar ”livet” att ta vid igen och det eviga pusslandet hur hyra, mat och kläder ska gå ihop rent ekonomiskt fortsätter. Försök att köpa ett par nya brallor med en kopp svart kaffe, ring mig när det händer.

Vi skulle kunna se den innestående kaffekoppen som en metafor för ett skattesystem som helt enkelt tar från de rika och ger till de fattiga och det blir helt nya perspektiv på saker och ting. För ska vi se sanningen i vitögat är det ju inte problemet hur många innestående kaffekoppar lilla, rika jag ska köpa utan hur förnedrande det är för den som ska ta emot den att gå fram till kassan och be om den. Eller, nä, går vi ännu djupare i vår kaffeanalys ligger ju faktiskt problemet i att det finns personer som ska tvingas ta emot en kopp kaffe av någon som har så pass mycket pengar att den kan sprida innestående kaffe runt sig.

Det här kaffehistorian skolexemplet på hur klassklyftor visar sig i ett allt mer liberalt Sverige. Det sticker i ögonen på mig att människor ska delas in i kategorier som baseras på ifall jag har råd att köpa en extra kopp kaffe eller ska ta emot en kopp kaffe. Skatta mer, ge pengar till de som behöver, utjämna klassklyftorna. Då kan vi köpa den där jäkla kaffekoppen själv.