Det har nu gått drygt en timme efter slutsignalen. Dalen sitter och käkar i restuarangen på Fyrishov och bloggen pustar ut efter att fullkomligen ha spottat ur sig texter. Nu är det hög tid att dra några personliga tankar från denna lördagseftermiddag i mars 2010.
Redan efter första perioden var jag eld och lågor över Dalens spel. Defensivt spelade man oerhört tight och unga spelare som Filip Stenmark och Kim Lundström höll bollen och var lika kyliga som om de spelat i Superligan i tio år. Med en försvarsbox tryckte man ut hemmalaget mot kanterna vilket gjorde att de hela tiden fick ta avslut från dåliga lägen.
Dessutom visade Dalen sitt kunnande i anfallszon. Kedjan med Ketil Kronberg, Anton Ermling och Lars-Erik Torp snurrade rejält och de två första målen var frukten av beslutsamhet och offensivlusta.
Men bäst i IBK Dalen var ändå Johan Samuelsson. Visst innebandymagazinet gav Ermling högst betyg, Rudeström blev utsedd till matchens lirare i Dalen men i mina ögon fanns ingen bättre spelare på banan än Johan Samuelsson.
I egen zon bröt han uppspel och var frontfiguren för Dalens fina försvarsspel. Offensivt har han ett spelsinne som gör att han hela tiden spelade fram medspelarna till jättemöjligheter. I min värld är kombinationen av en klanderfri defensiv och en playmaker offensivt den bästa. Jag bugar och bockar.
Hans svar när jag frågade om sin egen insats?
– Det spelar ingen roll. Vi förlorade.
