Under helgen befann sig Jan-Erik Vaara i Iksu Arena för att få en sista titt innan han under söndagen och måndagen skulle sätta sig ner och skriva ner de sista namnen som får en flygbiljett till Euro Floorball Tour den 4 november. Jag försökte, mindre listigt än vanligt, att mjölka ur honom vilka spelare som var tilltänkta. Självklart så var han så professionell att han inte utgav den informationen, men man märkte ändå att det var flera spelare som imponerat på honom. Andrea Gidlund var en – Cassandra Edberg och Jenny Gustafsson två andra. En av de spelare som Vaara inte hade förmånen att åskåda i helgen var IBK Dalens alldeles egna vägg i målet – Malin Marklund. Dalenkeepern har inlett säsongen strålande och fortsatt den utveckling hon påbörjade förra året. Hennes landslagsdebut kommer, enligt undertecknad, inte en dag för tidigt.
Inte nog med att hon gav sitt lag, inte på egen hand – men i alla fall hade stor del i den så viktiga, segern mot Iksu. Så har hon visat prov på en imponerande formkurva som dessutom avspeglas i säkerheten bakåt för de svartklädda. För att dra en parallell till ett grövre perspektiv, eller motsvarighet i sportvärlden i alla fall, så kan man jämföra Dalens försvarsspel lite med Brynäs IF:s försvarsspel under förra årets elitserie – innebandyblogg, jag vet men ni alla förstår parallellen.
Tanken som de hade var att falla tillbaka till en tajt box med fem hårt försvarande spelare som alla slet något enormt för att ge sin målvakt fri sikt. Man släppte avsluten från distans och hjälpte sin målvakt i andraläget att helt enkelt rensa bort allt i returväg. Ett koncept som gjorde att laget släppte in överlägset minst mål i hela elitserien förra året – frågan är om Dalen, mot förmodan måste man ju faktiskt säga med tanke på vilka lag som finns framför dem i tabellen, skulle kunna göra om en liknande prestation som Gävlelaget stod för förra säsongen. Då i en annan sport, en annan tid och ett annat efternamn på M – nämligen Jakob Markström som sista utpost.
Liknelsen kanske känns distanserad? Men gör den det även om jag berättar att Dalen släppt in minst mål i hela innebandy-Sverige – herrarna inkluderat.
– Malin har jobbat sig upp till en hög nivå. Hon har en genomtänkt teknik, täcker mycket och är reflexsnabb, säger Vaara till Innebandy.se
Nej, det är enkelt att konstatera. Malin Marklund förtjänade platsen mer än någon annan. Roligt för innebandyn i Umeå dessutom att man får med ytterligare två debutanter. Emelie Wibron och Josefina Eiremo har ju, som bekant, testat den gul-blåa dressen tidigare, men för talangerna Jenny Gustafsson och Cassandra Edberg är det debut.
Här ser du den intervju jag gjorde med Cassandra efter lördagens seger mot Endre.
I övrigt så måste det ju sägas att Jenny Gustafsson, även hon, imponerat i säsongsinledningen. De matcher jag befunnit mig på, samtliga i år alltså, så har hon ständigt varit en av de som hållit jämnast nivå. Hon gör väldigt sällan bort sig och spelar lugnt och sansat både bakåt och framåt. Vissa egenskaper måste såklart slipas till, men det har jag inga tvivel på att Jocke Sjöström och Jan-Erik Vaara kommer lösa med tiden.
Cassandra Edberg är redan en färdig landslagsspelare i mina ögon. Skottviljan, sinnet för mål, styrkan i närkamperna, räckvidden och inställningen kommer göra henne till en landslagsspelare många år framöver.
En annan spelare som diskuterades med Vaara är Frida Norström. Skellefteåtjejen debuterade i landslaget under förra säsongen då hon reste med juniorlandslaget till Finland och blev uppkallad då Vaaras gäng drabbades av sjukdom. Men till i år har hon gått från att få göra allt själv i Skellefteå under förra året, Anna Asplund, Lina Örnberg, Emelie Marklund och Matilda Holmbom skötte väl i och för sig sitt och kanske säger annorlunda, till att spela i ett av Sveriges bästa lag – ja, ett av dem.
Norström har många bra egenskaper. Arbetsmoralen, spelsinnet, rörligheten och passningsspelet är väl de främsta som ploppar upp ur bakhuvudet. Men här väljer jag nog att citera huvudrollsinnehavaren själv – inte Norström då – förbundskaptenen själv:
”Snälla flickor kysser aldrig någon VM-pokal.”
Och kanske är det just det som många av dagens talanger saknar. Nämligen tuffheten och den där lite själviska instinkten att inte slå den där sista passningen utan istället trycka in bollen på mål och skapa en situation av det – någon som Håkan Wirtala infört i Dalens herrlag och som genererat i flera mål just på grund av att man tar avslut.
Andrea Gidlund har lite av samma syndrom. Hon spelar stundtals en bländande innebandy, men av alla de lägen hon skapar så är det för få som går i mål. Kanske är det Sandra Larsson i Dalen som ska agera förebild i den här frågan – hon leder ju dessutom skytteligan i elitserien.
För att summera detta, ett av mina första inlägg här på innebandybloggen, så var det väntat att Marklund skulle få debutera. Edberg kändes som att det var nära med tanke på att Jan-Erik nämnde hennes storhet redan i helgen och att han tydligt haft ögonen på hennes spel en längre tid. Den största överraskningen var nog Jenny Gustafsson. Men något som står helt klart är att hon förtjänar chansen.
Den 4 november lyfter planet. Tjejerna har tagit ledigt från sina åtaganden och nu är det bara upp till bevis. För ni minns ju; inga snälla flickor kysser någon VM-pokal. Tänk på det i Tjeckien, tjejer.
Kul att ni tagit tag i bloggen. Sen kan jag tillägga att ni (antagligen) glömde bort att skriva några rader om Malin Eriksson. Den var kanske för given för att man skulle tänka på den…
Erik // Den här gången är vi igång – och igång på allvar.
Malin Eriksson vart inte nämnd i denna text med tanke på att det kommer en längre intervju med henne senare.