I innebandykretsar så pratas det allt för ofta om spelare och hur de rör sig på planen, deras egenskaper och vad de har för frisyr, men alldeles för sällan skapas samma diskussion som det blir kring fotbollsskor eller hockeyklubbor och färg på visir. Därför har jag tagit mig an att skapa den perfekta innebandyspelaren – i framtiden kommer motsatsen.
I fotboll hade det varit enkelt. Högt uppdragna sockar, Adidas Copa Mundial-dojjor och helt utan vax i håret – Gary Neville är den äckligaste jag kan komma på. I stället förespråkar jag en sådan som Cesc Fabregas. Vita strumpor längst ned på fotbollsstrumporna, Vita Nike Legend II-skor och en härlig kallufs som känns genomtänkt.
I innebandyvärlden skulle min drömspelare vara enligt följande:
Anländer till match så där lagom i tid med sin schysta utstyrsel som tagit tid, den är väl genomtänkt innan du lämnade sängen, duschade och stylade till sig – trots att matchen väntar och bara lagkompisarna ska se dig. Sitter och snackar skit med gänget i en kvart innan du börjar ta på sig Under Armour-värmebrallorna. Spottar ut tuggummit som håller gaddarna i stil och tar på dig ett par alldeles för långa shorts, knälängd – inte basketlängd.
Killarna är ute sen en tid, bara de vanliga antagonisterna finns kvar i rummet som osar av avdunstat saltvatten som grott in i väggarna. Nike-linnet tas på. Det ska sitta tajt, matchtröjan över – självklart har en numret av en stjärna, 10 är det bästa – 91 och plojnumren 6,7,8,9 och 11 funkar. Gå till spegeln och rätta till – fyra hårstrån låg ju fel. Lägg på ett extra lager vax, polera ditt svall – din egen Trans am.
Ta på de vita, helt nya, svettbanden. Sockarna dras upp med millimeterperfektion för att ha exakt den perfekta höjden av dolt och avslöjat. Vita Nikestrumpor över – det är klass. Vita Asics – aldrig blanda Adidas och Nike. Dödssynd. Skorna dras åt lagom hårt. Ta dina fem klubbor på axeln. Alla är den dyraste – Unihoc curve 3,0, vit tejt, gärna från Fat Pipe med blått där uppe och röd svettavtorkning, svart skaft – spexigare färger går bra, allra helst guld eller silver. Fräscht. Vitt blad. Ett måste.
Gå med dryga ansiktsdrag ut på planen. Värm två minuter. Ställ dig och tjöta med någon bekant, var lite loj – du är ju stjärnan. Gå och sätt dig på bänken och låtsas som något är fel med materialet på din klubba. Dina fyra i reserv är inte att tänka på – du har ju valt denna för i kväll.
Gå tillbaka till omklädningsrummet och drick lite vatten. Se upptagen ut, invänta grabbarna, slå dig ner, ta en snus, spotta ut innan match, fyra poäng av dig – dålig bakåt – du är stjärnan, ni vann, media letar dig. Såklart.
Max Wahlgren?
Nog för att Max har nummer tio, men annars tycker jag det är lite som stämmer in.
Svettbanden, vita sockarna längst ner och de fem klubborna är ruskigt viktiga, även om nummer tio är en bra bit på vägen.
Conradzon…
Bloggenmedarbetaren Conradzon misstänks alltså. Jag kan väl säga som så att undertecknad försökt anamma allt som står här uppe utan att ha lyckats fullt ut. Pavel Bure var mannen som öppnade nummer tio-världen för mina ögon och jag hoppas att någon kommer och fyller den till fullo på innebandysidan snarast. Joakim Lindström gör ett bra jobb i tian i Skellefteå AIK just nu till exempel – men då är ju inne på kallt vatten.