Ja, då var vi här igen. Det är inte utan déjá vu-känslor man summerar Dalens match mot Huddinge. Endre-Täby-helgen blev liksom denna en helg med mixade känslor. En jätteinsats under lördagen byts ut mot en plump under söndagen som sätter sura tillsatser i en annars härlig innebandybuffé.
Men ska vi lyfta ut just Huddingematchen så är det den taktiska aspekten man måste belysa först med granskningslampan. Dalen vill inte föra matcherna som man måste göra mot ett lag som Huddinge på hemmaplan.
Huddinge å andra sidan får matchen exakt dit man vill ha den. Man klarar av att hålla Dalen från de riktigt, riktigt heta chanserna. Man sätter stopp för många av Dalens alternativ framåt, som om vi ska vara helt ärliga – var alldeles för få i dag.
Gästerna inväntade lågt och satte sitt styrspel riktigt bra. Man fick Dalen att komma med ryggen mot mål nästan hela tiden och då avsluten kom, de var många från hemmalaget, så höll de ingen vidare kvalitet. Linnea Ivarsson hade några inspirerade löpningar framåt, men liksom för Sandra Larsson så hade hon ställt in siktet på Emelie Frisks hjälm.
Framåt saknades mycket och jag tycker att avsluten ofta är ogenomtänkta och framstressade för att få in bollar på mål, men då gäller det ju även att man är där på returer och att bollarna kommer igenom – där brister det. Man gör för lite mål på den taktiken helt enkelt, man är för duttiga framför burarna.
Powerplay fick sig en liten känga igår och i dag var det faktiskt sämre. Alternativet med direktskott från Sandra Larsson känns sönderläst och ensamt. Isabell Larsson kommer bort helt på vänsterkanten och det är beklagligt att laget inte har en enda högerfattad spelare i laget – det hade man minst sagt behövt. Men det finns ingen Mini eller Martina Söderqvist i laget.
Spelmässigt så gör laget en bra match i två perioder. Man spelar faktiskt riktigt bra stundtals, men det är just effektivitet och avsluten som rånar laget på två poäng, för Huddinge hade exakt noll framåt i de två första perioderna. Men direkt Huddinge skaffade sig något framåt så kändes det som att självförtroendet gick i botten för hemmalaget och stressen som infunnit sig i avslut smittade av sig som en epidemi på ett lag som plötsligt jobbade i motvind.
Ska vi sätta plus så måste det bli till Lina Örnberg igen, Katarina Bjuhr gör en helt okej match, Linnea Ivarsson är helt okej även hon (bra bakåt och våglig framåt), Sandra Larsson skapar en hel del på egen hand och får godkänt, Linn Lundström är nog hemmalagets bästa med sitt arbete och sin pondus. Julia Nordin, Jennifer Stenlund, Matilda Brusell och Isabell Larsson är okej, varken mer eller mindre.
De som får sig en känga är Malin Marklund för sista perioden, men det var hon medveten om efter matchen och det är svårt för henne att få tio skott på sig efter två perioder och sen få kontringar mot sig i en hel period. Jennie Holmgren har jag varit lite tuff mot en tid nu, men i dag är det befogat. Hon får kliva ner i tredje och kommer inte riktigt till offensivt även om arbetsinsatsen och defensiven är på samma nivå som många som fått godkänt – jag har väl helt enkelt lite högre krav på Jennie.
Där ska även sättas in ett plus till Henrik Vilhelmsson och Urban Karlsson som jag tycker matchar laget helt rätt – vilket i just den här aspekten betyder, som jag själv hade gjort det.
Julia Nordin och Amanda Öhman har en härlig ungdomlig entusiasm, men avsluten är där det behöver nötas och nötas om och om igen.
Slutsligen: Ida Linné är den med Dalenhjärta som firar högst i dag för den som ska ha den största kängan av alla med Dalenkontakt – är faktiskt Hilma Thofte som var totalt osynlig hela matchen.
Dalen skulle ha vunnit det här, nu får man fira jul med överstekt julskinka.
Signerat och klart. Nu ska jag olja in pappas Stigamotorsåg och hoppas jag slipper använda den på ett tag.
***
Här kan du se en webb-tv-intervju med Malin Marklund som jag gjorde efter matchen.
[livereport=472]
