För en person som lever och andas innebandy borde det inte vara så svårt att få ihop ett vettigt inlägg på bloggen men så fort man ska uttrycka sig i skrift blir det som vanligt betydligt svårare, de flesta som fortfarande går i skolan förstår nog vad jag pratar om…
Lars visade i veckan prov på perfekt tajming då han ber mig lämna ett avtryck i bloggen precis i samma veva som en viss hockeyspelare lägger klubban på hyllan. För en inbiten hockeyintresserad (Skellefteåbo som man är) så har givetvis tiden framför datorn dom senaste dagarna spenderats till diverse klipp och filmer med ”Foppa” och man kan bara konstatera att en av dom starkast lysande stjärnorna på hockeyhimlen har slocknat. Nåja, nu är det här trots allt en innebandyblogg så jag ska försöka hålla mig till ämnet men det som dock slog mig när jag tittar på alla dessa klipp och ”highlights” från hockeyn är vilken otrolig underhållning man har lyckats göra sporten till och jag kan inte låta bli att fundera på vad som måste till inom innebandyn för att göra det till en lika underhållande sport, för att helt enkelt locka publik i större skaror till hallarna.
Innebandyförbundet är duktiga på att påpeka den, i deras ögon, snabba publikutvecklingen inom innebandyn men faktum är att ”världens snabbaste och roligaste sport”, som det pratas om, inte verkar vara speciellt rolig att titta på, jag är beredd att hålla med i vissa avseenden. Jag tror inte att publiken väljer att komma tillbaka till hallarna för att ”speakern” skriker ut en viss hemmaspelares namn i högtalarna när den gör något ”bra”. Eller att man på ett halvhjärtat sätt släcker ner belysningen i hallen och lyser på högen av firande spelare med strålkastare.
Sanningen är den att innebandyn är mindre fysisk än både handboll och basket och även om regelboken i Superligan ser helt annorlunda ut i praktiken än i övriga serier så verkar spelarna varken bli speciellt trötta (hur många spelare står och kippar efter andan i TV4’s pausintervjuer?) eller får speciellt ont under matcherna. Jag förespråkar absolut inte skador men jag är helt övertygad om att man måste våga släppa på det fysiska spelet minst ett snäpp till. Innebandyspelare på hög nivå är idag betydligt bättre fysiskt tränade än på den tiden då man ”valde innebandy istället för hockey eller fotboll” och jag tror inte att en spelare som Robin Nilsberth skulle ha någonting emot att få ta lite mer stryk i sarghörnen så länge han får ge igen med samma dos. Han skulle eventuellt bara bli ännu argare och jobba ännu hårdare (och kanske till och med kippa efter andan i periodpauserna?).
Niklas Jihde hade ett förslag för några år sedan att man skulle höja sargkanten på kortsidorna för att få bättre flyt i spelet. Varför inte? Kan man förändra planens utformning på något annat sätt?
Vilka taktiska förändringar kan man som lag göra för att spela mer underhållande utan att tumma på prestationen? Skulle man inte t.ex kunna utnyttja löpstarka spelare som Täbys Christoffer Svensson eller Citys Daniel Jernberg till att sätta ännu hårdare press på motståndarlagets backar och således tvinga fram svårare beslut med bollen, så slipper vi alla dessa oräkneliga pass back-back.
Jag är inte rätt man att svara på vad som måste göras men jag vet att matematiken är enkel: Större underhållning leder till mer publik, mer publik leder till mer ponsorer och mer pengar, mer pengar leder så småningom till att man kan göra spelare och ledare till heltidsproffs. Vägen dit är lång men man kan inte slå sig för bröstet och tycka att allt är bra som det är nu. Vore kanske inte så dumt om Johan Samuelsson kunde jobba som innebandyspelare istället för som lärare efter avslutade studier.
Som avslutning tänkte jag bjuda på en liten lista över mina favoritspelare från länet i ett antal serier:
Div 2 Herrar:
Andreas Olofsson, Täfteå – Oväntat? Ja, men ”Ante”, som normalt inte gör speciellt mycket poäng, snittar nästan 2 poäng per match i år och det trots att han hellre nöjer sig med att ha tagit ett stenhårt hemjobb, täckt ett skott och fördelat vidare bollen till hans medspelare som så småningom gör mål. Ännu ett andraass från ”Antes” klubba.
Div 1 Herrar:
Alexander Rudd, Rig – Grym teknik, grymt spelsinne, bra skott (när han väl skjuter). Passningsgeniet från Gästrikland har egentligen allt och kommer säkerligen att gå långt. Han är för övrigt mil bättre än Jacob Jonsson i H/B…
Allsvenskan Herrar:
Joel Bäckström, SSK – Skottet håller hög SSL-klass. Hamnar sällan i tidsnöd på planen, det lilla jag har sett han senaste året iallafall. Är i mina ögon bättre än både Kim Lundström och Viktor Öberg som båda spelat back en del i Dalen i år.
SSL:
Peder Bodén, Dalen – Är och har alltid varit en favorit, när det kommer till spelsinne passeras han bara av Mika Kohonen om du frågar mig. Hade gjort betydligt fler ass om Hjort hade varit i samma hysteriska målform hela säsongen som han var i början.
//
Rasmus Karlstén
Gamla Stan IBK
