Citys folkfest slutade med fiasko

1384 personer utnyttjade den fria entrén på Gammlia i dag för att se Umeå City ta sig an Helsingborg.  Personligen kom jag dit med känslan att ”Kanske, kanske kan vi få se en skräll med publikstödet i ryggen”.

Men detta scenario raserades redan i foajen då den utmärkte publikvärden Bosse Lönnheden sa att City låg under med 0-5 (slutresultatet blev 2-11)…

Jag hade lite taskig framförhållning och svårt att hitta en parkering – och vips så blev man snuvad på den fria konfekten. Detta trots att jag bara missade åtta minuter av matchen.

Därför kan jag inte från eget perspektiv stämma in i sågningen på läktarplats av Umeå citys försvars- och målvaktsspel under de första minuterna – men ibland är statistiken väldigt talande:

Helsingborg gjorde sju, SJU, mål i den första perioden. På nio, NIO, skott. Detta på två olika målvakter dessutom då Simon Brändström tackade för sig tidigt.

Ord som katastrof, pinsamt, bedrövligt, blir bara en överflödig grädde på det statistiska mos som redan avslöjat faktumet.

Men fanns det några glädjeämnen då?

Jodå. Håkan Nygren var fortsatt grym som speaker. Klart bättre än Dalens dito sedan Hasse Andersson tackat för sig.
Och bollkastningen mellan den andra och tredje perioden bjöd på spänning i världsklass då den ledande bollen knockades med bara sekunder kvar av tiden. En spänning som förövrigt ”förgylldes” av Frondas ”Jag bara rullar fram”.

Publiksiffran var naturligtvis positiv, men många tackade för sig redan efter två perioder och jag har svårt att se att särskilt många av dessa 1384 personer känner sig motiverade att återvända nästa hemmamatch då det dessutom kostar pengar (folk är uppenbarligen snåla eftersom det kom så många i dag).

Bland spelarna i Citylägret tycker jag att Thomas Holmgren visar härlig inställning som krigar på trots mardrömsresultatet på tavlan. Erik Nilsson inledde lika stimmigt som alla andra men fick ny luft under vingarna efter sitt 1-7 mål. Han var nog bäst bland utespelarna, men var ändå långt ifrån den form han visat tidigare matcher. Simon Brändström hade tackat för sig redan då jag kom så därför kan jag inte uttala mig om hans insats. Johan Bernmark kom in och kombinerade några jätteräddningar med att släppa in ett par höstlöv från mittplan.

Putte och Grubbe försökte stuva om i laget för att få någon fart på det hela, men det lyckades sällan. I slutet av tredje perioden fanns i alla fall ett par positiva byten när trion Schäfer, Reinholdt, Forsgren fick lite tryck mot Helsingborgs kassen. En trio som jag tror på inför fortsättningen om de får spela ihop sig lite mer.

**

Det var kul att se läktarcoacheliten på plats vid räcket. Ni vet vilka ni är…

**

Det här med bollvinnare. Umeå City använder sig inte av sådana och det förvånar mig. Det innebär alltså att man vid t ex inslag för motståndarna tar in ett par defensiva spelare i sitt powerplay för att ha större chans att vinna tillbaka bollen. City var ju nästan först med det när Andreas Tuomas började hoppa in och jaga boll för några år sedan. Men i dag var den idéen som bortblåst, och Helsingborg fick pinsamt enkelt kontra in en boll i boxplay.

Ett Helsingborg som för övrigt imponerade rätt rejält på mig. Det märks att de två moderiktiga tränarna har infört en hel del idéer i laget. Det fanns en trygghet i alla formationer och en tydlighet i spelet. Dessutom finns det gott om spetskompetens i laget. Jag tror att Helsingborg blir ett av de fyra semifinallagen då det drar ihop sig.

Nåja, vi nöjer oss så för den här gången.

”Det är bara att bryta ihop och komma igen”