Efter att precis ha läst Walles inspirerande och som vanligt ödmjuka inlägg här på bloggen blev jag nyfiken att se hur många matcher jag själv spelat i Dalentröjan. Enligt Dalens maratontabell som senast uppdaterades efter säsongen 09/10 hade jag 177 spelade matcher. Två säsonger till på det borde väl generera någonstans runt 230. Jag tar med andra ord rygg på Walle och kan med min betydligt lägre ålder lugnt konstatera att jag med marginal kommer att hinna om honom. För jag ska ju spela tills jag är 47, eller hur pappa?
Det var ytterligare en åldersdiskussion det. Jag tenderar liksom att fastna i sådana. Vet inte om det kallas åldersnoja, förnekelse eller kanske rent utav är ett ungdomstecken i sig. För alla vet ju att ålder har väldigt stor betydelse när man är ung. Först blir man 15, sen blir man 18, sen blir man 20 och sen, ja då verkar man ha stannat i ålder, precis som jag har gjort. Konserverad i mina bästa år. Skönt.
Nä, nu ska jag verkligen försöka komma vidare från dessa betydelselösa siffror. Till mindre betydelselösa siffror så känns fortfarande 5-3 förlusten senast mot Iksu som ett irriterande virus som verkar ha bitit sig fast i kroppen på mig, eller så blandar jag ihop det med min pågående förkylning. Hur som helst, det var sjukt irriterande att inte få bättre utdelning på de chanser som vi skapade. Jag tycker kort och gott att den största skillnaden mellan oss och Iksu i söndags var att de vann kamperna i slotten. Därmed också matchen. Det är trist att vi släpper in två mål där vi är lite för mesiga framför eget mål #fortfarande bitter. Denna bitterhet kan tyckas vara sådant som svärtar ner själen men just nu fungerar det som finfin tändvätska inför tordagen. Kan det inte blir torsdag nu?
En annan sak, som jag egentligen inte hade tänkt kommentera, men efter att Mackan offrat hela 2 282 tecken på ämnet så känner jag mig tvungen att bidra jag med. Ja, jag pratar om den omtalade highfiven. Jag har egentligen bara två kommentarer att göra: 1. Jag bryr mig inte ett dugg om att en journalist vill gratta en spelare efter en match utan, som många andra redan har sagt, så är det en trevlig gest. Jag tycker däremot att man ska tänka på hur man gör det och vilka signaler man skickar ut. Särskilt om man vill framstå som en objektiv bevakare av Umeås innebandy. Lars och Mackan får gärna vara (citat Mackan) ”bästisar” och bloggkollegor. Men där och då är de främst Iksuspelare och journalist. Punkt. 2. Jag gillar Mackans initiativ att uppmuntra folk att lägga energi på saker som (citat) ”ger dig energi tillbaka. Varför ödsla din tid på saker som irriterar dig? Livet är alldeles för kort för det.” Mackan verkar helt klart ha kommit till nya insikter. Jag tror bestämt att jag ska upp på Iksu och gå lite på löpbandet, för det verkar ju vara fritt fram nu.
Till sist vill jag önska Dalenherrarna ett jättestort lycka till ikväll. Jag tror att ni tar dem!
// Linn Lundström
Fattar inte, på punkt 1 skriver du att dom bör vara journalist och spelare vilket verkar som att du stör dig på det som hände. På punkt 2 skriver du att du gillar tesen att inte lägga energi på det som stör en, känns lite tvetydigt tycker jag.
Ledsen om jag var otydlig Peter. Här kommer ett förtydligande: vad gäller punkt 1 så ja, situationen störde mig. Och gällande punkt 2 så var jag helt enkelt väldigt ironisk. Att mackan som så tydligt förklarat hur mycket hon stör sig på folk som går på löpband i gymmet uppmanar folk att inte lägga energi på sådant som man stör sig på. Det tycker jag är tvetydigt. Och komiskt.