Vickans visdomsord

Som ni säkert har märkt dimper det ner en och annan gratistidning i brevlådan nu för tiden.

I ”Umeå Tidning”, som min pluggpolare Jonas Pekkari är ansvarig utgivare för,  fick Iksus landslagsforward Victoria Wikström äran att skriva en sportkrönika.

Den var så pass bra och träffande att jag vill publicera den även här.

***

Idrott, idrott, idrott… Vad är det egentligen som är grejen med just idrott?
Hälsofrämjande aspekter i all ära, men vad är det som får människor att viga all sin tid, sina pengar och ja sitt liv åt detta? Själv lägger man ner X antal timmar per år, planerar upp helgerna, fixar med jobbet, åker buss runt hela Sverige utan att få en enda krona för det! Det är ju rätt uppenbart att det är något med detta fenomen som jag med flera tycker är något alldeles särskilt, extraordinärt, utöver det vanliga-roligt eller är det ren idioti?

När man träffar någon gammal bekant och börjar prata om vad man gör och att den kanske varit ute och rest, jobbat som Aupair utomlands, pluggat i någon annan stad osv.. slutar det oftast med att man får man ofta frågan ”..men du bor fortfarande i Umeå och spelar innebandy eller?” Ja precis.. När man säger det sådär låter det faktiskt jävligt tragiskt måste jag också medge. Som en guldfisk som irrar runt i ett gammalt 80-talsakvarium i form av en glasskål och tycker det är superspännade och upphetsande, då man glömmer bort hur det ser ut i ena änden medan man simmar till den andra eller något liknande.

Men nej det är inte synd om mig för att jag vigt större delen av mitt liv åt idrott. Det är ett aktivt val jag själv gjort. Elitidrott kan man hålla på med EN gång i livet, resa och allt annat du som ung och fräsch funderar på kan du faktiskt göra senare. Klart det hade varit drömmen att kunna få ekonomiskt stöd för att förenkla vardagen och slippa stressa mellan träning-jobb-träning och förbättra sina förutsättningar, men man får ut så mycket mer.

”Vickan” på sitt gamla jobb. Numera jobbar hon på kommunikationsbyrån Pondus.
Foto: (Arkiv) Per A Adsten

Man får uppleva saker tillsammans och vara med om äventyr och känslor som ingen ”vanlig” människa får. Om det så är allt man får uppleva på köpet på sidan av planen – Som att bo på världens skabbigaste vandrar hem i Tjeckien, vara nära att drunkna i en fors, när magsäcken vänder sig ut och in på en gungade Lettlands-färja a lá Titanic. Eller om det är den obeskrivliga känslan av att faktiskt vinna ett VM eller SM-guld! Senaste finalen hade vi till och med förmånen att få bryta oss ur bubblan, kolla utöver publikhavet och fånga ögonblicket. Vi stannade upp på banan, kollade varandra i ögonen och sa ”-njut nu tjejer”, Det var mäktigt. Titlar i all ära, men det är sådana tillfällen man spelar för.

Idrott är för mig som spelare ett knark- allt i ett innehållande: Hopp, förtvivlan, glädje, tårar, blod, smärta, njutning och adrenalinkickar. Klyschigt men sant. Du som idrottsintresserad vet hur berörd du kan bli av att bara titta på en match av något slag, tänk då att faktiskt uppleva den på banan? Känslan man får efter att ex. ha vunnit ett SM-guld får en att känna att allt slit och tid man lagt ner är värt det. På så sätt kanske man är lite som en guldfisk eller Dory i Hitta Nemo ändå. (Håll i er här kommer den största men o så sanna klyschan som avslutning): Det är lätt att glömma allt man har offrat för just det ögonblicket, men minnet av det man uppnått kommer alltid finnas kvar – för äkta guld rostar aldrig…?

/Victoria Wikström