Djurgården tog hem toppmötet

Iksu fick ingen revansch för fredagens minifiasko mot serieledarna Djurgården.
Detta trots att Iksu gjorde en bra insats och skapade goda möjligheter för seger.
Men ineffektiviteten framåt visade sig bli för kostsam.

Djurgården lyckades nämligen göra fyra rätt enkla mål och det räckte till seger då Iksu bara gjorde tre.

Personligen kom jag lite sent till matchen, och väl på plats halkade jag in på ett bananskal i rollen som kommentator på Iksus webbsändning.

(Ber om ursäkt ifall jag smaskade lite – men konditoritårtan som det bjöds på var lite för god för att motstå)

Att förlora mot Djurgården är långt ifrån en skam. Men med tanke på hur matchbilden såg ut var det en minst sagt onödig förlust.

Iksu tog nämligen kommandot tidigt och höll det sedan relativt länge. Men 2-0 kom aldrig – trots goda möjligheter i både 5-mot 5 och i powerplay.

Istället gjorde Djurgården två slumpmål upp till 2-1. Det senare av dessa mål skrevs till ett självmål efter bra förarbete av förre Iksu-backen Malin Eriksson i spel 6-mot 5.
Tycker för övrigt att Eriksson var den stora behållningen på planen. Hon var en gigant – framförallt defensivt.

Noterbart är också att Minne Dahlerus gjorde comeback i Djurgårdens förstalina. Två assist blev hennes facit. Det finns mycket klass i den rutinerade kroppen.

En som däremot gjorde mig lite besviken var Emelie Lindström. Hon avgör förvisso matchen, men innan det var hon osynlig och spred passningar som en vattenspridare. Målet är ett klassmål även om jag tycker att ”Mackan” i Iksus mål borde ha kunnat täta till första stolpen bättre. Vinkeln som hon hade var så pass dålig.

Iksu då? Ja, många kan bättre. Emelie Wibron var t ex en bra bit ifrån den sanslösa form hon visade upp i Champions cup. Hon lossade bössan allt för sällan enligt min smak.

Iksus bästa spelare tycker jag var Cassandra Edberg som med ett rejält närkampsspel och bra passningar försökte bana väg för sitt lag. Även Josefina Eiremo och Therese Andersson förtjänar beröm liksom doldisen Frida Norström som sällan gör en dålig insats. Andrea Gidlund är en annan personlig favorit då hon ständigt har fart under fötterna vilket förmodligen är den viktigaste egenskapen av alla hos en innebandyspelare.

Nåväl. Tillbaka till själva matchen. Djurgården ledde alltså med 2-1 efter två perioder. I den tredje kunde sedan Therese Andersson kvittera från samma kvadratmeter av planen som Djurgården gjort sina två första mål på. D.v.s. en dryg meter utanför stolpen närmast fiket.

Iksu var då rejält på gång men Djurgårdens rollspelare Annsofie Sundholm tystade hallen med sitt mål till 2-3 efter att ha vunnit en närkamp mot Sara Wilhelmsson.

Men Iksus replik var snabb den här gången. Ett fantastiskt snyggt mål gav 3-3. Wibron stod för sin bästa insats i matchen då hon pressar sig förbi 2-3 motståndare innan hon lägger en backhand ner till Eiremo som på ett tillslag hittar in till den ständigt i-slottet-instormande Therese Andersson. Avslutet var kliniskt och resultatet blev 3-3.

Iksu fortsatte sedan mala på och det var ofta fyra spelare djupt nere i Djurgårdens zon. Det var också det som blev lite dyrbart när Emelie Lindström blev sopren efter en väl avvägd passning av Minne Dahlerus.

I slutet var Iksu millimetrar ifrån att kvittera i spel 6-mot 5 för tredje matchen i rad. Självklart var det Therese Andersson som var framme och högg framför mål.

Den här gången var det dock stolpe ut som gällde och det blev signifikativt för Iksu den här aftonen.

Iksu lär träna en hel del anfallsspel nu inför mötet med Rönnby.
Sex mål på helgens två matcher är på tok för dåligt med tanke på att laget har kapacitet att göra sex mål på en period mot Karlstad.

Jag både tror och hoppas på målfest mot Rönnby!