Det blev snabba kast. I söndags gjorde Dalen Iksu sällskap till finalen. Jag slog en snabb blick på kollega Arvidsson som direkt förstod vad jag menade.
– Jag kan inte åka. Jag måste jobba på söndag.
Visst, sa jag, men jag åker. Svårt med kort varsel, men ändå.
Så är jag på plats efter en lång resa. Värsta projektet var visserligen att ta sig den nätta vägen från universitetet till Umeå flygplats, men när det blev längre gick det lättare.
Efter en timme Stockholm.
Efter ytterligare en timme Malmö.
Efter kanske en halvtimme Malmö centrum och nu på hotellrummet. Känns fint. Det må inte vara finalstämning här, men själv känner jag hur det kittlar när jag tänker på att det imorgon – efter en hel säsong – ska avgöras i en enda match inför storpublik.
Det är så vackert att jag måste ta fem minuters vila.
***
I herrfinalen är det ett smärre mirakel att »vårt« (eller kanske Umeås) Dalen är i final. Man brandskattades på spelare i somras när bland andra Johan Samuelsson och Robin Nilsberth försvann hem till Sundsvall och Granlo. Imorgon står dessutom Jonas Svahn i Faluns lag, en spelare som så sent som ifjol stod på planen för finalspel med Dalen.
I laget från ifjol finns (fantastiske) Ketil Kronberg och Alexander Bodén kvar som lysande stjärnor. Två spelare som hittat en fantastisk kemi tillsammans med förvärvet Johan Eriksson (Sirius). De tre utgör den formation som ska kliva fram en sista gång och göra en stormatch ifall Dalen ska få fira ett SM-guld imorgon. Det, och att man precis som Kronberg konstaterar i en intervju med Innebandymagazinet sätter det försvarsspel som funkat exemplariskt under säsongen.
Att man lyckades slå ut Storvreta på vägen till Malmö känns… fascinerande. Wow.
Vi på Innebandybloggen har dömt ut Dalen några gånger – och det känns som att jag ska göra det en gång till. Falun blir enligt mitt tips Dalen övermäktigt i finalen. Precis som Jacke skrev tidigare har laget fler spelare som kan göra skillnad. 7-4 till Falun, om jag ska säga ett resultat.
***
»Vårt« Iksu då? Ja, jag tror laget försvarar SM-guldet. Lagets rutin från matcher av den här digniteten samt den lagmaskin som Iksu är fäller nog avgörandet. Oavsett vilka spelare som Iksu slänger in på banan är det skyhög lass. Det är en styrka hos deorangea.
Det laget får se upp med är överraskande Rönnbys (som gjort en liknande resa som Dalen med att slå ut en favorit och ett lag som slutade före dem i serien) fina försvars- och kontringsspel. Här är en spelare som Mathilda By viktig, en spelare som imponerade på mig under kvartsfinalserien mot Dalen.
Precis som Dalen (även här) bygger Rönnby sitt spel på ett lågt försvar och fina vändningar. Lyckas man slå Djurgården över fem matcher så förtjänar man verkligen all respekt och laget ska självfallet inte räknas ut på förhand.
Nåja. Jag tror på Iksu. 6-2 med stjärnorna Cassandra Edberg och Victoria Wikström som segerorganisatörer.
