Regeringens svar på kritiken i frågan om assistansersättning lämnar en hel del att önska

Den senaste tiden har det pågått en debatt om assistansersättningen. Ska jag vara ärlig så kan jag inte förstå regeringens inställning i frågan. Regeringen konstaterar att kostnaderna för assistansersättningen har ökat i en takt som inte står i proportion till ökningen av antalet assistansberättigade. I det avseende är det positivt att man vill se över LSS-lagstiftningen för att säkerställa att våra skattepengar går till assistans och inte till vinster och reklam.  Vi kan inte ha en oreglerad välfärdssektor där företag kan gå in och tjäna pengar på bekostnad av omsorgstagarna.

Det jag däremot inte förstår är varför regeringen via ett regleringsbrev ger Försäkringskassan i uppdrag att ”bidra till att minska utvecklingen av antalet timmar inom assistansersättningen” och på vilket sätt det här skulle bidra till att våra skattepengar används rätt. Snarare riskerar ett sådant uppdrag att slå helt fel, både mot de assistansberättigade och mot deras assistenter. Från regeringens sida påpekas att kassan inte fått något uppdrag att skärpa sina bedömningar, eftersom lagstiftningen inte ändrats. Ett regleringsbrev kan inte skapa rättspraxis. Det kan enbart lagar och domar göra. Men regeringen har ett ansvar för hur myndigheter tolkar regeringsuppdrag och med tanke på hur regleringsbrevet är formulerat finns det anledning att vara orolig.

Redan 2007 fick Försäkringskassan i uppdrag av den dåvarande regeringen att skapa enhetlighet i bedömningarna av personlig assistans. När kassan såg över sin praxis, skärptes bedömningarna, och vi fick en situation där FK i allt större utsträckning gjorde skillnad mellan aktiv och passiv tid. För den ”passiva tiden” där assistenten står till förfogande och väntar på att rycka in, gavs ingen ersättning. Om vi tar ett toabesök som exempel, så fick alltså den assistansberättigade ingen ersättning för den tid då hen satt på toa och assistenten väntade utanför. Redan 2011 protesterade Kommunal Västerbotten i ett uttalande, där vi påpekade att effekten av färre beviljade assistanstimmar blir orimliga arbetstidscheman med t ex delade turer och stressigare arbetsmiljö som följd. I de fall assistanstiden sjunker till mindre än 20 timmar i veckan drar FK in assistansen och kommunen måste gå in. Den här förändrade praxis föregicks inte av ngn lagändring. När den nuvarande regeringen går ut med ett uppdrag till kassan att minska utvecklingen av antalet assistanstimmar, kan den bara inte skylla ifrån sig kritiken genom att påpeka att inga direktiv har getts om att tillämpa en hårdare bedömning. Som regleringsbrevet är formulerat, så kan ju följden bli densamma i alla fall!

Försäkringskassans neddragningar har lett till att man vältrat över kostnaderna på kommunerna. I Umeå kommuns fall har detta lett till ekonomiska problem, som förvaltningen försökt hantera genom att föreslå privatiseringar av den kommunala assistansen för att minska kostnaderna. Att spara på personalkostnader genom att flytta över kommunal verksamhet till bolag som i stort sett bara anställer folk på viss tid kan säkert ge extra pengar till kommunens kassa, men bidrar inte det minsta till en bra personalpolitik, anser jag. Den som inte tror på mig får gärna titta på det kaos som den borgerliga Alliansen skapade i Vindeln förra mandatperiod där de la ut all assistans på entreprenad. I Umeå la dåvarande socialdirektör förslag på samma sak såväl 2009 som 2014, men det stoppades av den socialdemokratiska kommunledningen. Men även om man lyckades hindra en privatisering, så har assistenternas arbetsvillkor blivit tuffare.

Grundproblemet kvarstår. Ska vi ha en välfärd av kvalité, som säkerställer god omvårdnad samt rimliga arbetsvillkor, måste staten ge mer resurser till kommunerna. Det är positivt att LSS-lagstiftningen ska ses över för att inte våra skattepengar ska gå till vinstutdelningar, men det räcker inte med det. Välfärdssektorn måste regleras, men den måste också tillföras resurser. Ingen vill jobba i en underbemannad verksamhet. I ett sådant läge ger man sig inte på assistansersättningen.

Konsten att skylla på arbetsmiljöverket

IMG_2305Häromdagen var Kommunal Umeås sektionsexpedition full med folk. Samtliga skyddsombud från äldreomsorgen var kallade. Det var både från privat och offentlig sektor, både hemtjänst och särskilt boende. Det var kul att se så mkt engagemang för arbetsmiljöfrågor bland våra förtroendevalda.

Ämnet för träffen var Arbetsmiljöverkets nya föreskrift om organisatorisk och social arbetsmiljö, som brukar kallas för AFS 2015:4 – samma dokument som arbetsgivarföreträdare i Umeå kommun hänvisar till när de vill öka helgtjänstgöringen för sina anställda. Ofta får man höra från arbetsgivarhåll att denna nya föreskrift är väldigt tydlig med att delade turer är ett arbetsmiljöproblem. Ja! Äntligen! Det krävdes att Arbetsmiljöverket släppte ut en helt ny föreskrift för att arbetsgivaren Umeå kommun skulle förstå vad som är uppenbart: att delade turer utgör ett arbetsmiljöproblem. Men att det då skulle vara förenligt med verkets rekommendationer att införa varannan helg för att minska antalet delade turer utgör en långsökt tolkning som ingenting har att göra med vad som faktiskt går att läsa i den nya föreskriften.

Syftet med verkets nya föreskrift om organisatorisk och social arbetsmiljö är att uppmärksamma arbetsmiljöproblem som tidigare bagatelliserats som exempelvis kränkande särbehandling eller ohälsosam arbetsbelastning. Det är ironiskt att en föreskrift, som bl a har som syfte att se till att arbetsgivaren tar sitt ansvar för en hälsofrämjande arbetstidsförläggning, används som en ursäkt för att öka helgtjänstgöringen. Föreskriften anger förekomsten av delade turer som ett arbetsmiljöproblem och betonar arbetsgivarens ansvar att minimera dem. Men hur mycket man än bläddrar i detta dokument, anges det inte någonstans att tätare helg skulle vara ett lämpligt sätt att göra detta. Och även om föreskriften inte anger arbete varannan helg specifikt som ett arbetsmiljöproblem, så finns det andra bestämmelser i lagen som anger att arbetstiden ska förläggas på så sätt att arbete på helgerna ska undvikas. Arbetstidslagen är tydlig, när den i 14 § anger att ”veckovilan ska så långt möjligt förläggas till veckoslut”.

Att då med hänvisning till AFS 2015:4 påstå att det skulle vara i linje med Arbetsmiljöverkets rekommendationer att öka helgtjänstgöringen för att minska antalet delade turer är ironiskt med tanke på att verket utgör tillsynsmyndighet för bestämmelserna i arbetstidslagen. Arbetstidslagens krav på att sträva efter minskad helgtjänstgöring väger lika tungt som den nya föreskriftens krav på att undvika delade turer. Att Umeå kommun väljer att ignorera den ena bestämmelsen för att kunna uppfylla den andra har föga med verkets rekommendationer att göra. Det handlar snarare om kommunens ovilja att tillskjuta de resurser som det skulle krävas för att faktiskt kunna leva upp efter båda bestämmelser. Välfärdsarbete måste få kosta.

…men det är självklart lättare att öka helgtjänstgöringen och skylla på arbetsmiljöverket.

LO-förbunden står enade inför avtalsrörelsen

imageVid flera tillfällen har jag hört talas om landstingets sextanter som delar ut kondomer på flygplatsen, men det är först idag som jag får se det med egna ögon. Tydligen har Norrlandstingen startat en kampanj i syfte att främja folkhälsan genom att uppmuntra ökad användning av kondom med hjälp av trevliga ”sextanter”, som informerar om sexualkunskap och som verkar vara väldigt populära. I ett års tid har jag bara hört talas om dem, men det är först nu som jag fick träffa en ”äkta” sextant på flygplatsen.. även om det bara var på bild. Det har alltså sina fördelar att vistas på flygplatsen ibland, även om jag var tvungen att kliva upp kl 04.45 för att kunna ta 06.40-flyget till Stockholm.

Att kliva upp före kl sex är ju inget jag gör med glädje, men en sån här dag var det faktiskt värt det. Idag har nämligen vi som är ombud på LO-repskapet sammanträtt för att enas om de gemensamma krav som samtliga 14 fackförbund inom LO ska ställa mot sina respektive motparter på arbetsgivarsidan när nya kollektivavtal tecknas nästa år.

Den stora frågan inför samordningen verkar ha varit valet mellan att lyfta specifika yrkesgrupper eller göra en satsning på de lågavlönade. Förra veckan riktade Kommunals förra förbundsordförande Annelie Nordström kritik mot LO-styrelsen eftersom det lutade åt att LO-styrelsen skulle föreslå det sistnämnda. I den senaste avtalsrörelsen valde Kommunal att lyfta yrkesgruppen undersköterskor i sina avtalskrav. Men det blev också första året sedan 2011 som LO-förbunden inte var enade under avtalsrörelsen. LO-styrelsens förslag idag, som ett enat LO-repskap biföll, lyfter ingen särskild yrkesgrupp, utan fokuserar snarare på att lyfta fram de lågavlönade. Modellen går ut på att dem som tjänar under 24’000 får en höjning i krontal, vilket innebär en procentuellt sett högre löneökning än övriga grupper (beloppen fastställs i ett senare skede). Indirekt är detta också tänkt som en jämställdhetssatsning eftersom ca hälften av kvinnorna inom LO-kollektivet tjänar under 24’000.

imageI och med dagens beslut är LO enat inför avtalsrörelsen. Nästa steg blir att samtliga 14 förbund antar LO-repskapets rekommendation och förbinder sig därmed att stödja varandra genom sympatiåtgärder om något förbund skulle få svårt att få igenom sina krav gentemot arbetsgivaren. Genom att facken stödjer varandra under förhandlingarna med respektive arbetsgivarorganisation, minskar risken att svagare grupper får ett sämre avtal eller tvingas gå med på försämrade arbetsvillkor för att kunna få igenom sina lönekrav, vilket på sikt kan även spilla över på andra grupper. Att LO-förbunden samordnar sina avtalskrav och förbinder sig att gå ut i konflikt för att stödja varandra i detta utgör en solidarisk lönepolitisk strategi som kan ge mer rättvisa, jämställda och jämlika löneökningar.

Reaktionerna från arbetsgivarsidan lät inte vänta på sig. Till Folkbladet har Anders Weihe, förhandlingschef på Teknikföretagen, sagt att de kommer att motsätta sig modellen med låglönesatsningen. Det kommer inte precis som en överraskning. Hade arbetsgivarorganisationerna haft minsta viljan att bidra till jämställdhet, så skulle inte lönegapet mellan män och kvinnor se ut som de gör.

Är det förenligt med arbetarrörelsens värderingar att vara frimurare?

imageÄr det förenligt med socialdemokratiska grundvärderingar att ingå i slutna och kvinnoexkluderande sällskap, av typen frimurare? Denna fråga diskuterades på Umeås socialdemokratiska arbetarekommuns representantskap för en vecka sen i samband med en interpellation med titeln Hur ser socialdemokraterna på slutna maktnätverk enbart för män? Tidigare har debatten förts i media, där en del ledande socialdemokrater har uttryckt en viss skepsis, medan berörda socialdemokrater har fått förklara sin syn på saken (se t ex här och här). Men i samband med representantskapet förra veckan, skapades ett utmärkt tillfälle för alla parter att öga mot öga diskutera saken och bemöta varandras inlägg och argument direkt på plats.

Ska man vara ärlig, så utgör inte frågan ngt stor företeelse inom arbetarrörelsen, eftersom det är tämligen ovanligt med frimurare inom socialdemokratiska led. Fenomenet är som störst bland moderata politiker, som är tydligt överrepresenterade bland frimurare. En tredje del av männen på moderaternas riksdagslista, liksom hälften av männen på deras kommun- och landstingslista är frimurare och ju högre placering i listorna desto tätare mellan frimurarbröderna. Bland moderaterna är det tydligt att männen inte tar sig någonstans utan att vara frimurare. Företeelsen med frimurare inom arbetarrörelsen ska därför inte överdrivas.

Med det sagt så utgör frågan om huruvida medlemskap i frimurare är förenligt med arbetarrörelsens värderingar en viktig aktuell diskussion i ljuset av VK:s granskning i våras. Närmast till hands är diskussionen kopplad till synen på jämställdhet. Arbetarrörelsen är en feministisk rörelse som kämpar för att bryta mot kvinnans underordning i samhället. Om frimurarna fungerar som ett nätverk för män med höga positioner inom olika maktsfärer i samhället som politiken, näringslivet, myndigheters tjänstemannaled mm, riskerar ett sådant nätverk att befästa befintliga samhälleliga maktstrukturer – inte minst patriarkala maktstrukturer. Det är precis dessa relationer av över- och underordning som arbetarrörelsen bekämpar för att kunna bygga upp ett samhälle grundad på jämlikhet och jämställdhet.

De som är kritiska till frimureriet inom politiken gör gällande att de lojalitetsband som frimurarbröder har till varandra påverkar hur de agerar i de maktpositioner de besitter. Det riskerar att påverka det politiska beslutsfattandet, men också andra beslut rörande t ex tjänstetillsättningar eller hur granskningar görs. Hur det förhåller sig i verkligheten är det svårt att veta, eftersom detta sällskap är stängt för insyn från utomstående. För mig handlar den här frågan framför allt om trovärdighet. Arbetarrörelsen är en rörelse som bygger på värderingar. Det innebär att dess företrädare måste leva som de lär. Frågan om huruvida lojalitetsband mellan frimurarbröder påverkar det politiska beslutsfattandet eller ej blir av underordnad betydelse, när vi ändå kan konstatera att oavsett hur det förhåller sig i verkligheten med den saken, så är det ändå den bilden som gör sig gällande. Skadan på trovärdigheten blir lika stor, och så kommer det alltid att vara så länge transparens och insyn saknas i den organisationen.

imageHistoriskt har socialdemokratin varit den politiska kraft som organiserat arbetare och folkflertalet i kampen mot överheten. Socialdemokratin har historiskt förknippats med kampen för allmän rösträtt, 5-veckors semester, rätt till barnomsorg, inkomstrelaterad pension, gratis utbildning, rätt till föräldraledighet och alla andra reformer som utgör en självklar del av vår välfärdsstat. Moderaterna har däremot varit dem som stått på överhetens sida och försvarat deras privilegier. Så sent som 2002 var socialdemokraterna ett 40%-parti. Men ngt har hänt. Socialdemokratrin uppfattas inte längre med samma självklarhet som ett parti för det arbetande folkets kamp för ett jämlikt samhälle. Partiets stora utmaning är att vinna tillbaka massornas förtroende för att återta sin självklara roll som den progressiva kraften som kan utveckla välfärden och göra vårt samhälle mer jämlikt. Allt som bidrar till att socialdemokratin förknippas med konservativa krafter, som bevarar det gamla klassamhällets maktstrukturer, står i vägen för detta.

Det är viktigt för arbetarrörelsen att dess företrädare lever som de lär. Men det räcker inte med det. De måste också uppfattas som att de lever som de lär. Det är en fråga om trovärdighet.

Facken mobiliserar inför Socialdemokraternas kommande kongress

imageEn vecka har gått sedan socialdemokraterna i Umeå behandlade de motioner som ska till socialdemokraternas kommande kongress 2017. De beslut som kommer att tas då, kommer att avgöra vilken politik som Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti kommer att gå till val på 2018. Beroende på vad valresultatet blir, kan dessa beslut mycket väl bli nästa regerings politik.

Som facklig förtroendevald är det oerhört viktigt att vara med och påverka så det blir en politik som gynnar de ideal som fackföreningsrörelsen kämpar för. Utifrån det perspektivet kan jag säga att förra veckans motionsbehandling på socialdemokraternas representantskap vara makalös! Av 70 motioner från Umeå kom 50 från olika fackliga s-föreningar eller fackligt aktiva partimedlemmar. 71% av alla partikongressmotioner kommer alltså från fackligt håll: SEKO, Kommunal, IF Metall, Byggsossen och Fackliga Samhällsbyggarna var bland de flitigaste motionärerna.

Många motioner var direkt tagna från LO-kongressen och handlade om allt från arbetsliv till välfärdens finansiering och allt däremellan. Bland de krav som Umeås socialdemokrater ställde sig bakom och som kommer att behandlas på kongressen nästa år finns avdragsrätt för medlemskap i fack och a-kassa, avskaffande av karensdagarna i sjukförsäkringen och a-kassan, rätt till arbetskläder, en ny ekonomisk politik för full sysselsättning, förskola och fritids på obekväm arbetstid, samtyckeslagstiftning, förbättringar i arbetsskadeförsäkringen, progressiv beskattning mm. Bland de krav som Kommunal driver inför socialdemokraternas kongress, har Umeås socialdemokrater ställt sig bakom avskaffandet av anställningsformen allmän visstidsanställning, som lett till en urholkning av anställningsskyddet, samt krav på personalövertagande i samband med upphandlingar.

Att 71% av motionerna skickats in från fackligt håll, är ett tydligt tecken på att facken håller på att mobilisera för att få igenom den politik som gynnar löntagarna. Det här är vad jag kallar folkrörelse! Vi påverkar inte politiken genom att välja mellan olika partier vilket som för bäst politik (som utformats av ngn annan). Vi påverkar politiken genom att själva gå in och tillsammans utforma politiken på basis av den gemensamma värdegrund som vi delar i arbetarrörelsen. Vi låter inte andra utformar politiken åt oss. Vi gör den själva – tillsammans! Det är så arbetarrörelsen lyckats bygga upp välfärden i det här landet – inte genom att överlämna politiken åt ett sk avantgarde.

Samhället måste förändras i grunden

BjurholmochumeaI lördags har jag träffat ovanligt många barn. Dels var jag på barnkalas hos min kompis, vars pojke fyllde två. Det var fullt med barn som sprang åt alla håll och hade väldigt roligt, medan vi vuxna satt och åt en hel del. Det var väldigt roligt. Men i lördags var det också Umeå Pride, och en hel del barn kom förbi Kommunal Umeås bord och ville att vi skulle måla deras ansikten med regnbågsfärgarna. Det här med ansiktsmålning som vi körde i år visade sig vara väldigt populärt. Sen delade vi också ut choklad och godis, samt knappar och andra prylar med regnbågsfärgarna. De tog ju slut direkt!

I år var det mkt mer folk på Pride än i fjol. Det var kul att se många från arbetarrörelsen. På plats såg jag folk från Målarna, Elektrikerna, SSU, LO och fler. Särskilt glädjande var att se folk från andra orter som kom till Umeå enbart för att delta på Pride. En av dem var ordförande för Kommunal Bjurholm, Maggie Jakobsson, som gick med oss i tåget tillsammans med andra kommunalarbetare. Det känns riktigt bra att så många samlats för att visa sitt stöd för alla människors lika värde och viljan att krossa homofoba och heteronormativa samhällsstrukturer. Det är detta som är solidaritet!

De senaste 10-15 årepridetagn har attityderna förändrats. Men fortfarande utsätts människor som inte passar in i heteronormen för våld och diskriminering. Enligt 2015års statistik från BRÅ, utgör hatbrott, vars motiv är kopplade till sexuell läggning, den sorts hatbrott som polisen får nästflest anmälningar om. Arbetslivet är fortfarande det samhällsområde som de flesta anmälningar om diskriminering pga sexuell läggning gäller. Men diskriminering pga sexuell läggning eller könsidentitet sker inom många andra samhällsområden. Enligt en rapport från DO gällande självupplevd diskriminering, så är det många som även anger kollektivtrafiken, restauranger, krogar, och bostadsmarknaden som områden där de utsatts.

När man pratar om diskriminering, så pratas det ofta om olaglig diskriminering. Men ska man tala klarspråk, finns tyvärr även laglig diskriminering. Lagstiftningen behandlar inte alla likvärdigt alla gånger. Ett exempel är hur föräldraskapet bland gifta par som får assisterad befruktning fastställs: när ett gift heteropar väljer att inseminera, blir mannen fadern per automatik. Men när ett gift samkönat par inseminerar, så finns ingen sådan presumtion. Istället får man godkänna föräldraskapet i efterhand, som om det hade varit fråga om ett ogift par. Det här är ju bara ett av flera exempel! Så även om mycket hänt de senaste åren, så är vi långt ifrån framme vid målet. Här måste de etablerade partierna ta sitt ansvar och se till att ändra lagstiftningen.

Så länge människor får säknogjarnmre förutsättningar pga sin sexuella läggning eller könsidentitet, vare sig med lagens goda minne eller i strid med denna, så kan vi inte säga att vi lever i ett rättvist samhälle. Vi kan inte leva i ett samhälle där en specifik läggning upphöjs till norm och allt som avviker från denna ses som onormalt. Varje organisation, rörelse, eller individ, som säger sig stå för alla människors lika värde, har därmed en skyldighet att ta kampen mot homofobin, diskriminering och heteronormativiteten. Det ska vi göra tillsammans – i sann solidarisk anda.