Jag har ett oerhört spännande jobb. Jag har sett och hört saker som få kommer att få höra eller se samma mängd av. Förstås är det ju något jag måste hålla för mig själv förutom helt generellt, men låt oss bara konstatera att jag sedan 2002, då jag på mitt 21:a levnadsår tog första myrsteget in i läkarvärlden, har lärt mig mycket. Jag är så tacksam för alla historier som delats med mig. Fascinationen av människan och framför allt dess hjärna, upphör nog aldrig. Och jag har så mycket kvar att förstå. Och det är så mycket som jag aldrig kommer att förstå hur det fungerar.
Så, för 15 år sedan, vad var det jag hade väntat mig? Standardsvaret: Jag är intresserad av hur människor fungerar och vill hjälpa människor. Japp. Pengar, nope. Ära och status, nope. Helt enkelt – om jag har förmågan att hjälpa människor, varför inte? Och det har jag säkert gjort genom åren, hjälpt någon, alltså. På olika sätt. Jag menar nu inte att jag skulle vara bättre än någon annan i det avseendet, jag är varken smartast eller stresståligast men jo, kanske jag gjort något gott.
Genom åren blir det förstås tydligt att en inte kan hjälpa alla. Inte fullt ut. En läkare kan lindra och trösta så gott hen kan, men allt går inte att bota. Det säger sig självt, livet har ju 100% dödlighet förr eller senare. Det här är förresten intressant, för här kommer vi in lite på det här med ”mjuka” värden. ”Hur tröstad upplever du dig på en skala?” – nej, det är nog inte den vanligaste måttstocken. Det ska tyvärr vara konkret resultat för att räknas fullt ut. I alla fall, efter den parentesen går det tämligen lätt att dela in människorna i två grupper – de hyfsat hjälpbara och de icke hjälpbara (men tröst försöker vi ju med till dem med). Ganska begripligt, va? För att göra det ännu tydligare kan vi ju säga att de jag menar är hjälpbara är de, där jag kan gå ifrån mötet och känna att det jag skriver under journalrubriken ”Åtgärd” är något som ger mig något slags inre tillfredsställelse, en känsla av att ha gjort allt jag kan, och fått konkret resultat. Visst känns det som en ganska naturlig indelning?
Tills för en tid sedan. Jag började tvingas se hur gruppen icke hjälpbara började öka. Och nej, det är ingen epidemi av en ny obotlig sjukdom. Det jag talar om är Försäkringskassans nya agerande. Från att ha varit en ganska resonabel samarbetspartner har denna myndighet förvandlats till inget annat än något hotfullt. Ja, sjukskrivning är ett mycket kraftigt redskap, men tyvärr något jag behöver i min verktygslåda när jag träffar exempelvis utmattade människor. Jag har inget dunderläkemedel som botar energilöshet (om den beror på ren utmattning), jag vet inte av något som höjer fokus mirakulöst hos människan som bränt ut sig. Terapi och tid, brukar jag säga. Avsevärd tid kan det handla om. Och där vill jag hjälpa, skriver långa haranger om hur människan har det och kämpar – ibland bara för att finna att handläggaren tar fasta på en detalj – kanske en mindre förbättring trots att det mesta fortfarande inte funkar, eller rycker mina ord ur sammanhanget utan att se helheten. Hela min 5,5 år långa utbildning och nu nära 10 år långa yrkeserfarenhet, främst inom psykiatrin, är diskvalificerad av en person som inte ens haft kontakt med ”den försäkrade”! Ja, det är ibland maktmissbruk.
Varför detta beteende då? Regeringen har beslutat att få ned sjuktalen. Vi lever alltså i ett land där regeringen i den här frågan totalt saknar verklighetsförankring. (Alliansregeringen ställde till det från början, måste jag tillägga.) Att tro att folk blir friskare för att en får ned sjuktalen är inte bättre än att måla över en fuktskadad bräda (ja, jag är renoveringsfixerad). I brädans fall finns fukten kvar, får konsekvenser, färgen flagnar och jobbet måste göras om, till en större kostnad och arbetsinsats. Men det såg snyggt ut ett tag. Samma sak med många av våra drabbade, med den skillnaden att de är människor, inte brädor eller siffror. Människor. Människor med liv, sammanhang. Är det så svårt för regeringen att mentalisera? (Dvs sätta sig in i en annans situation, kort sagt.)
Tydligen. Nu i oktober försökte Vänsterpartiets Ulla Andersson lyfta till statsministern just detta med att ingen blir friskare av att vara fattig. Ett klipp finns bl.a. på Vänsterpartiets Facebooksida. Ett mumlande icke-svar var vad hon fick av honom. Undvikande.
Jag tycker att Jonas Sjöstedt uttryckte sig väldigt väl under en debatt nyligen. Han funderade nämligen på om statsministern visste skillnad på höger och vänster. I det här fallet är jag tveksam och ganska besviken. Och för er som nu tror att en högerröst hjälper vill jag bara påminna om att det var alliansen som förstörde sjukförsäkringen från början och hos dem finns nog verkligen inget intresse för att hjälpa den svaga människan.
Och mitt i den här instabiliteten tänker jag fortsätta att försöka hjälpa de ohjälpbara.
